Schlagerstjärnan som blev musikjurist

Schlagerstjärnan som blev musikjurist Per Herrey i mitten. Arkiv från 1984. Foto: Peter Berggren Per Herrey i mitten. Arkiv från 1984. Foto: Peter Berggren

Texten är ursprungligen publicerad i Legally yours nummer 5/2013.

Det var sen kväll den 23 februari 1984. Per Herrey – och hans bröder Richard och Louis – behövde vila. Dagen därpå skulle de uppträda i årets upplaga av Melodifestivalen. Eller? I telefonen hade de sin skivbolagsdirektör, Bert Karlsson på Mariann Records. Budskapet var glasklart:
– Han sa att vi skulle skriva på ett avtal med honom samma kväll. Annars skulle han stoppa oss från att medverka i Melodifestivalen, säger Per Herrey i dag.
Några år tidigare hade Bert Karlsson upptäckt brödratrion, gjort en skivinspelning med dem och anmält dem till Melodifestivalen.
– Nu i efterhand är det självklart, han hade inte kunnat stoppa oss från att vara med. Men så tänkte vi inte då. Vi var skitskraja.
Bröderna Herrey mötte upp med skivbolagsdirektören. Kontraktet skrevs under. Under tre år skulle lika många LP-skivor produceras.
I efterhand beskriver Per Herrey detta avtal som ett ”slavkontrakt”.
Efter bara ett dygn senare bleknade tillfälligt minnet av de forcerade förhandlingarna.
Herreys framträdande hade gjort ett stort intryck på Tv-publiken. ”Diggi-loo Diggi-ley” – av Britt Lindeborg och Torgny Söderberg – fastnade. Det gjorde även brödernas framträdande, med guldsprayade sneakers, uppknäppta skjortor och stora leenden. De vann tävlingen.
– När vi åkte till Melodifestivalen så var jag ingen över huvud taget. När vi kom hem på natten hängde folk i träden utanför huset. Det var hysteriskt.
Allt hade förändrats. När Herreys senare vann även den europeiska melodifestivalen så skruvades tempot upp ännu mer.
– Vi var på löpsedlarna varenda dag i ett halvår. Folk svimmade när de såg oss.
Per Herrey var 26 år, Richard var 19 och Louis 17.
– Jag tror att vi hade fötterna någorlunda på jorden. Men det var svårt att inte lyfta lite granna, när man är den här guldkalven som alla dansar runt och håller upp mot skyarna.

Hur påverkades du?
– Jag blev mer krävande mot omvärlden. Det ligger inbyggt i den typen av levnadssätt, när alla andra ska lösa ens problem. Det är inte sunt. Samtidigt drog sig de närmaste vännerna undan, de ville väl inte tränga sig på. Andra närmade sig i stället, som snarare ville dra nytta av en. Man blev misstänksam mot omgivningen.
– Men med lite distans tror jag ändå att vi kom ganska helskinnade ur det.
Genomslaget kantades av en kritisk underton. Sångaren Tommy Körberg myntade uttrycket ”de dansande deodoranterna”.
– Vi var inte förberedda på att bli så hårt åtsatta som vi blev, det får man nog säga. Med det enorma kändisskap som vi fick så var det inte alla som såg på oss med blida ögon. Vi blev tacksamma hatobjekt. Jag har fortfarande svårt att förstå kritiken. Den var så grov. Vi blev jämförda med Hitlerjugend och sådana saker. Det var absurt. Vi var unga, naiva och oskyldiga, och vi kastades in i en centrifug som var ganska hätsk.

Vad gick kritiken ut på?
– De tyckte att vi var ytliga nobodies som inte hade något existensberättigande inom svensk musik. Många tog chansen att skriva om oss för att kanske själva få en plattform. Det blev en tävling att hitta på skällsord och förlöjliga oss. I dag kan jag skratta åt alla lustifikationer som gjordes.
Att familjen Herrey är mormoner var heller inte obetydligt i sammanhanget.
– Det blev en del mystifiering kring det. Men vi har ingen konstigare tro än någon annan. En katolik tror som de gör, vi tror som vi gör. Båda tror vi på Jesus och vill likna honom så gott vi kan. För mig är det inget konstigt, men det gjordes till något konstigt.

”Vi var unga, naiva och oskyldiga och vi kastades in i en centrifug som var ganska hätsk”

Som 13-åring började Per Herrey spela gitarr och sjunga. Dansen kom senare. Efter att ha gjort lumpen och missionerat i Chile i två år så flyttade han till i början av 1980-talet till USA med sina föräldrar och de två yngre bröderna.
– Vi hade dansat ganska mycket i Sverige, men kände att vi kunde bli ett strå vassare om vi fick gå amerikanska dansskolor. Pappa tyckte att vi skulle satsa på att åka dit, så då gjorde vi det. Min äldre syster hade gift sig med en amerikan, vi kunde söka green cards genom henne.
Flytten från Göteborg till Los Angeles blev en stor omställning för dem alla.
– Vi hade inget kapital. Det var bara att försöka överleva. Alla fick dra sitt strå till stacken.
Richard och Louis Herrey var vid tillfället 16 respektive 14 år gamla och sattes i high school.
– Pappa jobbade på ett lager och mamma som nanny.
Själv gick Per Herrey, 20, omkring i ett ”rödluvanförkläde” med en korg i var hand och sålde varma mackor – ”de var faktiskt jättegoda” – bland filmbolagskontoren i Century City.
– Jag var glad att jag lyckades få ett jobb. Senare slutade jag där och fick jobb som städare på LA studios, en av de absolut finaste inspelningsstudiorna, i stället. Tidigt på morgnarna åkte jag genom hela Hollywood för att komma dit, åkte hem, sov en timme eller två och sedan gick jag på danslektioner på Dupree Dance Academy. Det var den bästa som fanns i LA då.

Plötsligt åkte ni till Los Angeles och du utsattes för en stenhård konkurrens. Hur har de här åren format dig?
– I USA är det ju den där mentaliteten. Man måste vara stark och kämpa för sin sak.

Tvivlade du aldrig?
– Från att vi var ganska unga hade vi haft en märklig målmedvetenhet med vårt artisteri. Det kändes som att vi skulle lyckas. Men när vi sen kom till USA så hände ingenting. Richard lyckades i och för sig ganska bra, fick dansjobb i tv-serien Fame och i filmen Staying Alive. Vi andra kämpade, och bidade våran tid. Det blir som det blir med livet, tänkte jag. Sedan hörde ju Bert av sig med Melodifestivalen. Det kändes främmande att få den frågan när vi just hade flyttat till USA, men vi tog ändå beslutet att köra.
Under tiden som schlagerstjärnor fortsatte bröderna sedan att ha sin bas i USA.
– Vi återvände dit regelbundet, även efter att vi tog beslutet att lägga ner gruppen. Då hade jag gift mig. Vi hade fått en son, och en till var på väg. Efter några år längtade vi hem till Sverige. 1990 lämnade jag USA och jag har inte varit där sedan dess.

Är det ett aktivt val?
– Inte alls. Det har inte blivit så helt enkelt. Mina systrar bor ju där, men de brukar åka hit och hälsa på istället.

Hur kändes det att ge upp artistkarriären?
– De första åren så var det ingenting jag längtade tillbaka till. Efter två och ett halvt år, 400 konserter och 5 LP-skivor så var vi ganska mätta. Vi hade rest runt i halva Europa och gjort konserter. Det krävde sin tribut, jag behövde komma ner och landa. om man bara drar på i 180 så försvinner lusten till slut.

”Avtalet blev rätt okej, problemet var bara att Bert inte följde det.”
Foto: Musikerförbundet

Foto: Musikerförbundet

I Sverige flyttade Per Herrey och hans familj till Vårgårda utanför Göteborg. Snart öppnade han ett konstgalleri.
– Men finanskrisen slog till precis när jag startade. Jag fick en del konst såld, men jag kände att det inte funkade riktigt. Timingen var för dålig.
Under ett par år jobbade han sedan som personlig assistent åt en blind kille.
– Jag var outbildad, gick aldrig ut gymnasiet i min ungdom, och visste inte vilket ben jag skulle stå på. Samtidigt hade jag tre barn. Jag behövde ta tag i mitt liv och skaffa en ordentlig utbildning.
Som 36-åring började han på komvux. Efter två år där hade planerna klarnat.
– Ursprungligen hade jag tänkt bli ekonom med spansk inriktning. Men efter hand hade jag insett att juridiken var intressantare. Jag tänkte att jag skulle kunna ha nytta av det, i livets alla skeenden.

Var du äldst på juristlinjen?
– Nja, då hade jag hunnit bli 40 år. Jag var absolut bland de äldsta, men inte den äldste. Juristlinjen är väl ingenting man glider igenom, precis. Det kräver sin ansträngning. Men det här var ändå en fantastisk period. Bara att känna att jag kunde få den här revanschen i livet, det var jättekul.

Hade du nytta av artistkarriären?
– Ja. På något vis kunde jag placera in alla mina livserfarenheter i sina respektive sammanhang, som jag tror att mina 19-20-åriga kurskamrater inte kunde göra på samma sätt. Många av dem hade en intellektuell läggning och en studievana som jag inte hade tillskansat mig. Men jag visste vad det handlade om. Jag hade ingått taskiga avtal, jag hade drivit företag.
Under utbildningen fick Per Herrey regelbundet aha-upplevelser.
– Plötsligt insåg jag att man kunde häva avtal. Då gjorde vi omedelbart det.
Han uppskattar att Herreys omsatte 10 miljoner kronor under sin tid som aktiva artister.
– Men då gick sammanlagt en miljon till advokatkostnader för att häva avtal. Och merchandise hade vi ingen som helst insyn i. Där förlorade vi mycket.

Efter juristlinjen jobbade han några år på advokatbyrå i Göteborg. Han tog alla chanser att specialisera sig på upphovsrättsfrågor. Därefter rekryterades han som jurist till Musikerförbundet i Stockholm, en tjänst han har än idag.
– Artister och låtskrivare drar tyvärr ofta det kortaste strået när marknadskrafterna är involverade. Ta Spotify som exempel. Där har bolagen inkorporerat gamla bestämmelser i nya situationer. Det blir fel och ger lägre andel till artisten än vad de hade tidigare. Förr kunde man få 10 procent på varje såld skiva. det var kanske inte så mycket, men det var va det var. Med de nya avtalen drar bolagen först av distribution och produktionskostnader. Artisterna får 10 procent av bolagens vinst. om det förut var 10 procent av 100 kronor, så är det nu 10 procent av 70.
– Ofta har bolagen inte ens rättigheterna till att ge ut musiken digitalt, för att det inte fanns reglerat i de gamla avtalen. Man kan inte applicera de gamla bestämmelserna på nya förutsättningar, de behöver justeras. Men tyvärr är det ofta så att ingen orkar bråka.

Vilket är det värsta exempel på utnyttjande som du sett?
– På livesidan var SVT:s program Dansbandskampen ett skräckexempel. Ett skolexempel på hur man blåser en artist. Dansbanden fick 1 500 kronor för att medverka. Det beloppet skulle täcka hotell och resekostnader under inspelningarna. Dessutom fick de ge bort rättigheten till de låtar de spelade in, efter att de själva betalat inspelningskostnaden.
Musikerförbundet erbjöd då banden 3 500 kronor, för att de inte skulle ställa upp i programmet. Nyhetsbyrån TT gjorde då en rundringning bland de aktuella grupperna, ingen nappade på förbundets erbjudande. Den mediala exponeringen ansågs mer värdefull, trots den låga ersättningen.
– I dag ska alla vara egna företagare. Då kan till exempel SVT pressa priserna, och det gör de rejält. Hela marknaden dumpas. Och de flesta ställer ju ändå upp. Det är så de behandlar musiker, slänger till dem ett köttben och hoppas att de ska nöja sig. Vi vill upprätthålla någon form av anständighet.
Musikerförbundets tvist med SVT har fortsatt.
– De sade upp våra kollektivavtal. Då hotade vi dem med strejk.
I slutet av oktober kunde parterna trots allt enas.
– Det känns bra. Det verkar ändå som att de är måna om att hitta rutiner för att hantera MBL 38. Det känns som ett steg framåt, säger Per Herrey.

”Nu har jag inte bråkat med Bert på många år.”

Ett av Per Herreys första uppdrag som förbundsjurist var att ta plats i upphovsrättsorganisationen Samis styrelse. Organisation förmedlar ersättning till artister och musiker när deras musik spelas på radio, nattklubbar, butiker och liknande.
– Redan innan jag kom dit hade man börjat känna att saker inte stod rätt till, att den dåvarande vd:n inte var så lämplig som vd. Han var dominant, och körde med styrelsen.
Efter några månader råkade Per Herrey komma över avtal som kretsade kring förbundets prestigesatsning: driften av Stora teatern i Göteborg. Projektet omgavs av stora planer. Efter renovering och ombyggnad skulle det krävas dagliga intäkter på 100 000-kronorsnivå för att gå runt. Det hyresavtal som Per Herrey nu granskade löpte över 40 år och röjde en totalkostnad på 360 miljoner kronor. Sedan upptäckte han att föreningens tillgångar var mycket kraftigt belånade, för att hålla ekonomin på fötter.
I dag kallar Per Herrey vd:ns affärer för ”den största skandalen i svensk musikhistoria”.
– Han gick bakom ryggen på styrelsen. Det var svåra likviditetsproblem som ingen hade någon aning om. Det var lite mer moln på himlen än vad han ville få det att framstå som. Efter att jag upptäckt det här så drev jag frågan ganska hårt.
Musikerförbundets ordförande Jan Granvik satt även han i Samis:s styrelse.
– Men vi två, tillsammans med ytterligare två ledamöter från Musikerförbundet, var i minoritet. Det var svårt för oss att få de andra styrelsemedlemmarnas gehör. De var livrädda för vd:n och ville inte lyssna när vi försökte påtala det här.

Var det frustrerande?
– I det läget var det som en mardröm att inte bli lyssnad på. Det kändes snarare som att jag blev motarbetad av majoriteten i styrelsen. Efter ett halvår kom hela omfattningen fram genom en revision. Först då lyssnade de.
Hela hösten rullas nu Samihärvan upp i Stockholms tingsrätt. Per Herrey har vittnat för åklagaren.
– Jag har lämnat in mina minnesanteckningar till åklagaren. Vd:n har till exempel påstått att ingen frågat honom om ekonomin, i så fall skulle de ha fått svar. Men jag kan visa att jag ställt frågor och att han då vägrat svara.
– Det måste finnas en anständighet. Det var det som drev mig. Man ska inte kunna hålla på så där.
En annan av Per Herreys strider som förbundsjurist har utkämpats mot Bert Karlsson. Genom åren har stämningen dem emellan varit kylig. Han har kallat bland annat kallar skivbolagsdirketören för ”lill-maffioso”.
– Bert kan vara väldigt trevlig, men när han har någon emot sig så kan tonen bli hård. Men han är inte ensam. Det finns flera exempel på den där typen av beteende i branschen.
”Slavkontraktet” från kvällen före Melodifestivalen lyckades de omförhandla med hjälp av en amerikansk advokat.
– Avtalet blev rätt okej, problemet var bara att Bert inte följde det.
När Per Herrey under studietiden lät häva gruppens avtal med skivbolaget så upptäckte han att deras inspelningar förekom på en rad samlingsskivor.
– De var utgivna i en massa olika sammanhang, men vi hade aldrig fått information om någonting. Senare såg jag att många andra artister hade hanterats på liknande sätt.
Musikerförbundet polisanmälde skivbolagsdirektören för bedrägeri. Han misstänktes för att ha undanhållit licenspengar för miljonbelopp.
– Enskilda artister har svårt att hävda sig mot Bert, men vi lyckades samla tio stycken, säger Per Herrey.
– Vi har hållit inne pengar, det är helt klart, men vi har gjort det därför att artisterna är skyldiga oss mer pengar än vi dem. Nu tvingas vi stämma de olika artisterna för kontraktsbrott, sa Bert Karlsson till Dagens Nyheter.
– Bert Karlsson har ett eget rättssystem där han kör med kvittningar. Man kan inte hålla på som om det vore någon knallemarknad och påstå att någon är skyldig honom pengar och ha egna beräkningsgrunder, replikerade Musikerförbundets Jan Granvik,.
Tvisten gick dock inte riktigt som förbundet hade tänkt sig.
– En efter en lyckades han hota eller köpa ut var och en av artisterna. Till slut var det bara en kvar.

Hur är er relation idag?
– Nu har jag inte bråkat med Bert på många år. Han har en lite mer undanskymd roll idag. Det är Warners som äger hans gamla inspelningar.

Någon gång per år gör Herreys comeback. Iförda vita byxor och färgsprakande skjortor, som på 1980-talet. Skillnaden är att Per Herrey nu lämnat rollen som gruppens motor. Tillsammans med Louis flankerar han nu Richard, som fortsatt som artist genom åren.
– Vi upptäckte att hans röst passade bättre för verserna. Det blir en bättre match.

Har rösterna förändrats?
– Nej, det här hade kanske varit en bättre lösning redan från början.

Som musikjurist kan Per Herrey nu se till att bröderna får bättre betalt när de uppträder.
– Vi gjorde Allsång på Skansen häromåret. Då ville SVT att vi skulle ta det på faktura. Jag insisterade på kollektivavtal och det tjänade vi betydligt mer på.

Är det kul att uppträda?
– Jodå. Roligare idag än det var då. Jag har distans till det. Det inte blodigt allvar, det är en stunds glädje. Publiken tycker det är kul, och vi också.
Nästa år är det 30 år sedan gruppen slog igenom.
– Låten vi gjorde, den lever än idag. Den har en sådan inneboende kraft i sig. Och den lever sitt eget liv, utan oss. Det kommer den säkert att fortsätta göra när vi en gång dött. Små barn känner till den, även om de inte vet att det är vi som sjunger. Det är något fantastiskt. Något att vara stolt över.

Texten är ursprungligen publicerad i Legally yours nummer 5/2013.

Relaterade Artiklar