Rättschefen som skrev historia

Rättschefen som skrev historia Foto: Jonte Wentzel Foto: Jonte Wentzel

Han var domare i tidernas första folkmordsrättegång. Han ansågs vara för otäck för filmen om Ronja Rövardotter. Och han ansvarade för att lagen om offentlig anställning blev till, samtidigt som han satte 1 000 andra lagar i stupstocken.
– De flesta länder har problem med regelinflation. Det bara öses på, säger Lennart Aspegren.

Från sommarhuset på Österlen följde Lennart Aspegren spänt omröstningen i FN:s generalförsamling. Sex platser som domare skulle den här våren – 1995 – tillsättas vid den nyinrättade internationella brottmålstribunalen för Rwanda , en ”syster” till Jugoslavientribunalen i Haag. Domarna skulle handlägga mål om internationella brott, det vill säga folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Lennart Aspegren var EU:s kandidat i processen.
Ett krav på de sökande var att de skulle behärska franska.
Lennart Aspegren hade närmast varit rättschef i Civildepartementet och domare i Försäkringsöverdomstolen. Men hans språkkunskaper var väl kända även bland de övriga departementens jurister.
– Franska är mitt andra modersmål. Så justitiedepartementet frågade om jag skulle kunna ställa upp. Med tiden hade jag lärt mig att om regeringen frågar, då säger man inte att man vill ha något annat och roligare. Utan man tar erbjudandet och så gör man så gott man kan, säger Lennart Aspegren.
Sverige lade fram hans namn. Snart slöt Frankrike och övriga EU-länder upp bakom kandidaturen. Därefter anslöt sig hela västgruppen med bland annat USA, Kanada och Japan.
Ursprungligen var tanken att Rwandatribunalen skulle vara placerad i Kigali i Uganda. Av säkerhetsskäl övergavs snart de planerna. Även Nairobi i Kenya hade varit på tal, och ratats av samma skäl.
– Då valde FN Arusha, en stad vid berget Kilimanjaro i Tanzania. Ett ”vänligt” land, två timmars flygresa från Rwanda.
Samtidigt behövde listan med tolv namn på möjliga domare halveras. Tjänsterna var eftertraktade, tribunalens domare fick samtidigt ställning som FN:s undergeneralsekreterare.
Generalförsamlingens 193 medlemsländer skulle fälla avgörandet.
Frågan började behandlas klockan 10 en förmiddag. Bland många delegater fanns ett starkt motstånd mot att inkludera en europeisk domare. De ville hellre se andra delar av världen representerade.
Omröstningarna fortsatte under eftermiddagen, och kvällen.
Lennart Aspegren uppdaterades genom kontinuerliga kontinuerligt rapporter via Utrikesdepartementet.
– Det blev allt mer dramatiskt timme för timme. Först klockan 23 var det klart.
Lennart Aspegren hade till slut blivit godkänd som en av tribunalens domare.
– Då hade hela generalförsamlingen enbart sysslat med detta under en hel och väldigt lång arbetsdag.
– Jo, de hade väl lite matpauser och så där. Men ändå.
När kandidatprocessen inleddes hade Lennart Aspegren börjat läsa på om konflikten – och folkmordet – i Rwanda. Interna rapporter från FN, artiklar, med mera.
– Jag var förberedd på att det skulle vara ruskigt, minns Lennart Aspegren.
– Men det var mycket värre än så. Mycket värre än jag hade kunnat tänka mig.

”Men det var mycket värre än så. Mycket värre än jag hade kunnat tänka mig.”

Lennart Aspegren funderade ursprungligen på att bli läkare.
– Men jag tyckte att det var svårt med ämnen som matematik, och fysik och kemi. Jag är en bokstavsmänniska. Eftersom jag hade lätt för språk och svenska så var det var lika bra att anpassa sig och välja något åt det hållet. Och juristyrket, det öppnar många dörrar.
Lennart Aspegren säger att han alltid haft ett internationellt perspektiv. Hans föräldrar träffades i Berlin på 1920-talet. Hans mamma Suleika var av kaldeiskt ursprung.
– Hon föddes i Tripoli i Libyen, då en provins i Osmanska riket. Hennes far var läkare, expert på infektioner, en gång elev till den berömde Louis Pasteur i Frankrike. Min morfar var hälsovårdsinspektör för hela Nordafrika, där han ledde kampen mot en koleraepidemi.
– Det här låg bakom min internationella inriktning. Jag visste att jag hade släktingar över hela världen, att jag kunde resa runt nästan vart som helst och utan vidare få bo hos dem. Och det har jag sedan också gjort.
Efter juristexamen och tingstjänstgöring fick Lennart Aspegren domartjänst på Svea hovrätt. 1969 bytte han till ett jobb på finansdepartementet.
– Jag har egentligen aldrig sökt något jobb. Redan på den tiden fungerade det så att departement, företag och myndigheter aktivt letade talanger bland yngre hovrättare. Jag fick ett erbjudande om att flytta till kanslihuset. De frågade, och då sa jag ja.
– Efter hand blev jag rättschef och flyttades mellan några olika departement. Finansdepartementet, civildepartementet, justitiedepartementet. Det var olika ansvarsområden, men arbetsuppgifterna var för min del sig ganska lika överallt. Det gällde lagstiftningsarbete och internationella förhandlingar på den offentliga sektorns område.
Finansdepartementet hade sedan länge styrts av Gunnar Sträng.
– Man såg honom gå från jobbet sent på kvällen, med jättetunga stora portföljer. Tidigt på morgonen anlände han, alltid väl inläst när man skulle föredra något.
– Sträng hade väldigt goda förbindelser även utanför sitt parti. Familjen Wallenberg, till exempel. De var uppe då och då och hade antagligen givande samtal ihop.
Genom åren tjänstgjorde Lennart Aspegren under en rad regeringar som opolitisk tjänsteman.
Inom regeringskansliet ledde Lennart Aspegren lagstiftningsarbetet på en rad områden.
Och som ordförande i regeringskansliets regelförändringsgrupp ansvarade han under 1970-talet för ett stort reformarbete.
– När vi började fanns det sammanlagt ungefär 4 500 lagar och förordningar i statens författningssamling. Vi minskade vartefter ner det till 3 500. En del slog vi ihop eller förenklade. Andra kunde helt enkelt slopas.
– De flesta länder har problem med regelinflation. Det bara öses på.
– En lag står ju kvar där, ända tills någon behagar göra något åt den.
För att minska mängden lagar använde sig regelförändringsgruppen av ett system som internt kallades ”stupstocksmetoden”:
– Vi meddelade olika instanser att den eller den lagen som vi fått ögonen på kommer att försvinna om ni inte protesterat före en viss dag. Väldigt få gjorde det. I de fall så skedde så rättade vi oss efter protesterna. I alla andra fall försvann lagen. I efterhand har ingen saknat dem.

Vilka liknande ”onödiga” lagar finns kvar än idag?

– Det finns säkert mycket att göra i den branschen. Det finns stora områden inom exempelvis bostadslagstiftningen som är jätteinvecklade, liksom inom skattelagstiftningen. Där är det ständig press eftersom så många försöker slippa undan att betala. Då hittar man på nya saker. Därför blir det efter hand på många sätt invecklat.

”En del lagar var skrivna så att det skulle vara så svårt som möjligt att begripa dem. Det gav väl makt.”

Lennart Aspegren ledde länge arbetet kring arbetsrätt och andra frågor inom den offentliga sektorn. Dessutom satt han under många år i Arbetsdomstolen som företrädare för staten som arbetsgivare.

Vilken lag är du mest nöjd med?
– Mycket kring köp- och konkurrensfrågor tycker jag gick rätt så bra.
– Ett annat projekt som jag minns väl är lagen om offentlig anställning. Där var förutsättningarna lite annorlunda. Den utformningen ansvarade jag för på egen hand.
Den nya lagstiftningen började utredas samtidigt som den nya regeringsformen skulle träda i kraft i mitten av 1970-talet.
– En del lagar och förordningar på området verkade vara skrivna så att det skulle vara så svårt att begripa dem som möjligt. Det gav väl makt. Jag fick i uppdrag att försöka hitta något som var enklare och bättre. Min tanke var att vi skulle ha regler som stod sig bra och som de offentliganställda själva kunde greppa.
– Vi var tvungna att lägga oss i fas med de stora arbetsrättsreformerna: medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd. Syftet var att komplettera den generella lagstiftningen med lagregler som tillgodoser bestämda allmänintressen som gör sig gällande vid utförandet av offentlig verksamhet och under arbetskonflikter.
– Från en del håll fanns en misstro mot reformer med speciallösningar. Det gällde att skapa ett bra samtalsklimat.
Därför hade Lennart Aspegren ett tätt samarbete med både arbetsgivare och fackliga organisationer.
– Vi sågs ofta, ibland varje vecka, och stämde också fortlöpande av arbetet på telefon. Kommunalarbetarna var oroliga till exempel. Men det gick att komma överens även med dem. Till sist kunde vi få fram en produkt som riksdagen enhälligt antog.

Vad är viktigast att tänka på när man skriver lagar?
– Att komma fram till vilka problem man vill lösa. En lag går ut på att lösa ett problem, eller på att skapa en inriktning som regering och riksdag vill ha.

”Först blev det inga beslut alls. Och när de väl kom var de vaga och undermåliga.”

Mellan 1995 och 2000 bodde Lennart Aspegren i Arusha. Trots att staden hade betraktas som en relativt konfliktfri plats så var tillvaron vid krigsförbrytartribunalen ingen fridfull tillvaro.
– 200 – 300 från hutusidan drog runt på stan och hade i uppdrag att försöka stoppa och mörda så många som möjligt med kopplingar till tribunalen, säger Lennart Aspegren.
Hans vana att promenera till arbetet var inte välkommen.
– Jag blev väldigt impopulär på det, det förutsattes att en FN-domare kördes omkring i bil.

I trädgården till hans hus vaktade hundar och beväpnade män. Som eskort hade han två livvakter.
– Fast bara på vardagarna. På lördag och söndag hade jag ingen livvakt över huvud taget. Typiskt FN.
Lennart Aspegrens första mål vid tribunalen tog ett och ett halvt år att behandla och avgöra.
– Det var mycket bevisfrågor. Dessutom var det så att ingen tidigare någonsin blivit dömd för brottet folkmord. Sedan 1948 hade det funnits en FN-konvention mot folkmord men den hade varit sovande i precis 50 år. Det här var första gången i rättshistorien som den över huvud taget tillämpades
I domen tog tribunalen bland annat ett beslut som inte varit självklart; att även sexuellt våld kunde klassas som folkmord.
– Vi kom fram till att begreppet folkmord också kan rymma våldtäkt. Vi motiverade oss väldigt utförligt. Våldtäkt är ett mycket effektivt vapen i väpnade konflikter. Det förnedrar inte bara kvinnan utan hela hennes omgivning. Det här har ju kommit i dagen ännu mer på senare år, bland annat genom IS terror, men det har pågått länge, länge och på en rad platser i världen.

Vad var de första du upplevde i Arusha som fick dig förstå att du inte anat vidden av folkmordet?
– När jag vecka ut och vecka in fick höra detaljerade skildringar av hur människor slaktats och hackats sönder. Hur småflickor våldtagits och sedan levande begravts i latriner. Hur granne dödat granne. Hur skolpojkarna värvades. På morgnarna fick de narkotika och öl i stället för att gå i skolan. Sedan skickades de ut för att ”arbeta”, termen var just arbete. Det bestod i att de skulle döda så många som möjligt av de av sina grannar som tillhörde en annan folkgrupp. Så kom de hem klockan fem på kvällen till mamma och pappa och satte sig och åt middag som vanligt. Nästa morgon fortsatte det likadant.
– Närmare en miljon dödades under folkmordet. Ytterligare en – två miljoner deltog i det. Innebörden av det hade jag inte kunnat förbereda mig på.
– Orsaken till konflikten var inte stamstrider utan en kamp om politisk mak och pengar. Det gällde aldrig något annat. De som ledde det hela använde sig av modeller som de kopierat från nazisterna. De har själv medgett att de studerade Goebbels metoder och gjorde om dem efter afrikanska förutsättningar. Parader, musik och radiopropaganda var viktiga inslag. I stället för gaskammare så beväpnades civila med jordbruksredskap, machete och hötjugor. Det var med sådana vapen som folkmordet genomfördes.

”Nedanför kinderna strömmade tårarna när han berättade. Bara vi domare märkte det.”

I ett av Lennart Aspegrens mål vid tribunalen vittnade Roméo Dallaire, en kanadensisk general som var chef över FN:s militära insatser i konflikten.
– Han kom in i rättssalen åtföljd av en serie tungt beväpnade kanadensiska soldater. Han satt sedan under rättegången i flera dagar mittemot oss domare, alldeles nära. Salen var fullsatt, men åhörarna och pressen fanns bakom honom med skottsäkert glas emellan. Dallaires röst var stadig, men nedför kinderna strömmade tårarna när han berättade. Bara vi domare märkte det, för det hördes inte på rösten.
I sin bok ”Att skaka hand med djävulen” tog Roméo Dallaire några år senare på sig ett stort ansvar för att han inte kunnat lösa konflikten och rädda liv under folkmordet.
-Dallaire var utan tvivel en både skicklig och omdömesgill befälhavare. Men ingen inom FN lyssnade på honom, säger Lennart Aspegren

Dan Håfström och Hanna Zetterberg i Ronja Rövardotter. Foto: Stefan Lindblom/SCANPIX

Dan Håfström och Hanna Zetterberg i Ronja Rövardotter. Foto: Stefan Lindblom/SCANPIX

För att summera varför folkmordet inte förhindrades eller stoppades använder Lennart Aspegren en formulering från tidigare statsministern Ingvar Carlsson, som utrett frågan åt FN: En brist på politisk vilja från medlemsstaterna.
– Till största delen berodde det i vanlig ordning på motsättningar inom Säkerhetsrådet. Framför allt USA ville inte ingripa. De ville undvika samma situation som i Somalia ett par år tidigare, då CNN spred bilder där en amerikansk soldat släpades på gatorna av folkmassor.
– USA fick stöd av både Storbritannien och Frankrike. De tre stod på ena sidan, resten på den andra. Det innebar att det inte kunde bli tillräckligt starka och bra beslut. Först blev det inga beslut alls. Och när de väl kom var de vaga och undermåliga. Dåligt skrivna, dimmiga, utan tillräcklig stringens, svåra att tillämpa och omsätta i verkligheten. Bristande resurser sattes dessutom till.
– Allt var över huvud taget otroligt misskött från FN:s sida. Vi i Sverige är ingalunda skuldfria. Vi skickade inte ner några trupper för att hejda folkmordet 1994. Varför inte det?
I dag är Rwanda en relativt välmående nation. Finansiellt beskrivs nationen som en av Afrikas ”tigerekonomier”.
– President Kagames strävan är att det inte ska finnas hutuer och tutsier, alla ska vara rwandier. Och det görs en massa bra saker, det byggs och investeras i infrastruktur. Men när det röstas får presidenten över 90 procent av rösterna. Det känns ju inte särskilt övertygande.
Påminnelserna om folkmordet är ständiga.
– Många av kvinnorna har fött barn som resultat av våldtäkterna. Många har smittats med hiv. En avsikt med våldtäkterna var just att smitta. En våldtäkt anses inte vara förövarens fel utan kvinnans. När de födde barn där pappan var fienden så vill ingen längre veta av dem.
Lennart Aspegren är kritisk till hur en del västliga hjälparbetare har propagerat för individuell försoning.
– Det är förödande skadligt för de överlevande.
– När en överlevande kvinna efter folkmordet kommer tillbaka till sitt hus så bor fienden redan där. Hon är utlämnad till att bo i ett tält utanför. Då kan hon bli uppmanad att knacka på dörren och försonas och förlåta.
– Tusentals kvinnor är mentalt så skadade att de inte kan röra på sig längre. Den här pressen, att de måste försonas och förlåta, gör allting ännu värre. För dem är förlåtelse svår att ge. Och förövarna förstår inte, de vill inte ha den. De tycker att de har gjort något bra.
– Jag har i många år i stället talat för kollektiv försoning. Att hutuer och tutsier ska kunna leva sida vid sida utan att vilja döda varandra.

Under stor del av 2000-talet har Lennart Aspegren fortsatt att arbeta för FN, som föreläsare och konsult, till exempel i frågor internationell humanitär rätt. Det har bland annat gällt konflikten mellan Israel och Palestina i Gaza.
Lagen om offentlig anställning har han inte släppt helt.
– Dess verklighet är starkt föränderlig och ofta diskuterad. Den har mer och mer förskjutits över till civilrätten. En del saker har blivit sig mer lika över hela arbetsmarknaden, både den privata och offentliga.
– Men i stort sett har den där lagen stått sig sedan jag lämnade den.

Ursprungligen publicerad i Legally yours 4/2016

Relaterade Artiklar