Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons
Porträtt
Publicerad: 2018-01-24 00:00

Pionjären om branschens framtid: ”Kommer att krävas fusioner”

Foto: Stina Stjernkvist / TT

Vingepionjären Hans Bagner i stor intervju om om hur den moderna byråbranschen föddes och om hur han blev den fängslade läkaren Fikru Marus advokat.

På papperet är Hans Bagner sedan länge pensionär, ändå var det först nyligen som han minskade sin arbetstid.
– Jag jobbar fortfarande ganska mycket. Numera handlar det om cirka 100 procent. Inte mer än så, säger han.
För ett år sedan började han på sin senaste advokatbyrå, Morssing & Nycander, där han är senior counsel. Byrån har anor från 1880-talet. Varumärket vilade en kortare period i början av 2000-talet.
– För några år sedan kom ett antal tidigare medarbetare samman och beslöt sig för att återuppta verksamheten. Nu har de varit igång 2,5 år. Förr var sjö- och transporträtt den nisch de var kända för men nu försöker de bredda sig på tvisteområdet. Därför rekryterade de mig och Christer Söderlund, som också kom från Vinge.
Morssing & Nycander hyr lokaler i ett kontorshotell på Regeringsgatan i Stockholm.
– Det här ska inte bli en ny Vinge, den saken är klar. Men kanske kommer vi att ta in ytterligare medarbetare.

Hans Bagner

Namn Hans Bagner
Yrke Advokat på Morssing & Nycander
Senast lästa bok ”Fire and fury” av Michael Wolff
Senast sedda film The Square
Allvarligaste brott du begått ”Jag kör inte bil i någon större utsträckning så jag får inte ens parkeringsböter”

Det här ska inte bli en ny Vinge, den saken är klar

Han beskriver byråns profil som modern.
– Man vill hålla kostnaderna nere och bygger inte upp en stor apparat med it-folk, sekreterare, HR och liknande. Det har gått smidigare än jag trodde, man kan skaffa sig de resurser man behöver för varje särskilt fall.

Under ett knappt halvsekel var Hans Bagner knuten till Vinge. Byrån hette Dahlins när han började där 1965.
– När jag kom dit fanns där fyra äldre advokater. De var osäkra på om de behövde någon biträdande jurist, men de hade skaffat nya lokaler på Smålandsgatan och det fanns några rum som var tomma. Så okej, tänkte de, då kan vi lika gärna anställa. Sedan fortsatte den processen och vi blev fler.
Efter ett par år väcktes tanken på att öppna ett kontor utomlands.
– En firma i Göteborg som hette Vinge Ramberg hade varit inne på samma idé men inte kommit ur startgroparna. De hörde av sig och frågade om vi kunde göra det här tillsammans.
Därmed togs det första steget mot den framtida storbyrån.
– Vi bildade ett gemensamt bolag som hette Vinge Ramberg Dahlin som skulle vara huvudman för Londonkontoret.

En del medarbetare hade mer ambitioner än andra.

Till en början skickades medarbetarna på ett rullande schema för att under en vecka i taget arbeta på Londonkontoret.
– En del medarbetare hade mer ambitioner än andra. Efter några år kom man fram till att antingen lägger vi ner detta projekt eller så satsar vi och flyttar dit en jurist permanent och på längre sikt.
Hans Bagner, då i 40-årsåldern, trodde att det bland yngre medarbetare skulle bli ”nästan slagsmål” om att få ansvar för Londonkontoret.
– Men ingen ville ta jobbet. Alternativet var då att lägga ner projektet eller försöka hitta någon annan lösning. Själv tyckte jag att det lät intressant. Eftersom jag hade varit pådrivande så åtog jag mig att åka över på tre år.
Hans Bagner flyttade till London 1979, några månader efter att Margaret Thatcher tillträtt som Storbritanniens premiärminister. Skatterna sänktes, statliga företag privatiserades.
– I början handlade många arbetsuppgifter om att hjälpa klienter med att få tillstånd att flytta till England eftersom Sverige då inte var med i EU. Efter hand blev det transaktioner och andra större uppdrag, däribland några omfattande uppdrag att vara skiljeman i ICC-mål.
– England höll på att förvandlas till något annat än det tidigare varit. I Sverige var det många företagare som lockades av det här. De vill skaffa sig ett fotfäste i London. Det tog inte så många månader förrän jag i princip skrek efter förstärkning.
I mitten av 1980-talet hade Londonkontoret 14 heltidsanställda jurister. Samtidigt hade den svenska byråmarknaden sakta börjat förändras. Vinge Ramberg och Dahlins kom 1982 överens om att slå sig ihop även i Sverige.
– Då blev det en anstormning, många ville vara med i den nya byrån Vinge. En firma i Malmö och en i Helsingborg. Björn Palm Jensen som hade en byrå i Stockholm med filial i Paris ville komma ombord. Allt gick mycket fort.

På en storbyrå måste det finnas ordentliga system så att folk vet när de ska sluta. Jag har inga bad feelings om den saken.

Hans Bagner stannade 25 år i London. 2005 återvände han till stockholmskontoret.
– Vid den tiden var vi fem – sex jurister i London. Från byråns sida omprövade man behovet av utländska filialer, som resulterade i att både Paris- och Londonkontoren stängdes.
Hans Bagner blev en del av den nyinrättade processavdelningen hos Vinge i Stockholm.
– Jag var kvar till 2010. De sista åren hade jag delägarstatus men var inte equity-partner. Under de sista åren har men specialavtal. Det fanns inga fasta regler om hur länge man kunde hålla på. Men trycket underifrån var stort. De yngre ville komma fram och få visa upp sig.

Hade du velat vara kvar längre som delägare?
– Det kanske jag ville just då. Men nu förstår jag att det var bäst som det blev. På en storbyrå måste det finnas ordentliga system så att folk vet när de ska sluta. Jag har inga bad feelings om den saken.

Efter tiden på Vinge har Hans Bagner även varit knuten till advokatbyråerna Frank och Maqs innan han förra året började på Morssing & Nycander.

Vilket är det tydligaste sätt som advokatbranschen förändrats på under din tid?
– Specialiseringen. När jag träffade banker i London sa allihop att de i Sverige anlitade en firma som hette Sandström. Den hade jag själv knappt hört talas om. Den var liten men med fantastiska medarbetare varav många sysslade med bank och finans. Vi förstod att vi måste komma in på det här området. Att på egen hand bygga en sådan avdelning skulle ta för lång tid. Därför tog vi in Sandström 1991. Först var många tveksamma. Men att bli ledande på bank och finans var genombrottet för Vinge. Tveklöst den stora avgörande händelsen.

Nu har specialiseringen slagit igenom ända ner på småbyrånivå. Alla vill ha en specialkompetens att sticka ut med.

– Detsamma gällde när vi några år senare skulle starta en processavdelning. De flesta advokater ville själva sköta några processer då och då, även om de annars sysslade med transaktioner. Det sågs som en krydda på den övriga verksamheten.
– Att organisera om sig så att en särskild avdelning hade ansvar för processarbetet mötte stort motstånd. Många vägrade att lämna ifrån sig sina uppdrag. Men i dag skulle en sådan arbetsfördelning naturligtvis inte ifrågasättas. Nu har specialiseringen slagit igenom ända ner på småbyrånivå. Alla vill ha en specialkompetens att sticka ut med.
– En annan tydlig förändring är storlekens betydelse. Bland de firmor som vi i Vinge tittade på fanns faktiskt också Morssing & Nycander. Men de var inte intresserade. De ville vara små.

Vad kommer att krävas för att en byrå ska vara framgångsrik?
– Det finns absolut en marknad för stora jättar som Vinge och Mannheimer, men för de andra kommer det att bli jobbigare. Man behöver ha en tydlig nisch och bestämma sig för att man inte behöver växa mer än så.

Hur har klienternas krav ändrats?
– De har blivit mer och mer priskänsliga. Stora företag är betydligt mer prismedvetna än medelstora och små. Nyligen fick jag ett uppdrag från ett internationellt företag, ett världsföretag, som inte var nöjda med hur ett antal processer tidigare hade hanterats. De ville inte längre jobba med de stora byråerna. Små byråer gav bättre valuta för pengarna, menade de.
– Man kan tycka att det inte borde spela någon roll för den typen av bolag om de betalar 5 000 eller 3 000 i timmen. Men de är otroligt prismedvetna och ställer större krav. Helst vill de ha fasta priser. Hur många timmar uppdraget tar i anspråk, tycker de är ointressant.

Vad säger du om det här?
– Man kan inte hålla mot. Det är så här det funkar.
– Det sägs att man inte kan förutse tidsåtgången på det här sättet med processer men jag tror att det ändå kommer gå över till att man hittar kriterier som gör att man kan ge ett fast pris även där.

Vilka är branschens största utmaningar framöver?
– Konkurrensen ökar från olika typer av experter som är inne och snuddar på transaktionsområdet. Revisionsbyråer och andra finansiella rådgivare. Det blir en ökad priskonkurrens. Lönsamheten blir inte dålig, men inte lika bra som den har varit.
– För att en byrå ska kunna ta plats bredvid Vinge och Mannheimer så kommer det att krävas fusioner. Då kanske man har en chans att leka på den planhalvan. Nischbyråer kommer att ha en annan möjlighet att skala av kostnader som de inte behöver. Man behöver inte ha fantastiska kontor eller kökspersonal som lagar maten. Men kommer ju inte ens att behöva jurister i samma omfattning som man har i dag.

Det var en kapplöpning mot klockan. Han hade fått sin dom och vi hoppades att han skulle få den rabatt på strafftiden som han var berättigad till.

Sedan 2013 har Hans Bagner företrätt den svenske hjärtläkaren Fikru Maru, som sitter fängslad i Etiopien.
– Han häktades i maj tillsammans med 80 andra. Han arbetade för Swedfund som startat det sjukhus i Addis Abeba där han var ansvarig.
– Swedfund trodde inte att uppdraget skulle pågå särskilt länge. På hösten kontaktade de mig, jag kände dem från ett tidigare sammanhang, och frågade om jag kunde åka ner och hämta hem honom. Sagt och gjort. Det var dock inte så enkelt.

Första gången Bagner träffade sin klient var vid häktningsförhandlingen i oktober 2013.
– Först då fick vi veta vad han misstänktes för, mutbrott på ministernivå. mutbrott på ministernivå. Det var en surrealistisk tillställning. Det var ingen tvekan om att detta mål var styrt av den politiska ledningen. Det var cirka 80 tilltalade, lika många advokater och lika många säkerhetsvakter med militärutrustning och kulsprutor. Domaren hade ingen koll på hur alla människor skulle hanteras.

Hur många gånger har du varit där sedan dess?
– Säkert tio gånger.

Hur har han det?
– Det går nästan inte att begripa. Vid det första brottet, som han satt häktad för under 3,5 år, vistades han i en stor sal med 120 fångar. Det var alla sorter: unga, gamla, kvinnor och män som satt för alla tänkbara brott. Där fanns bara 90 sängar så alla kunde inte sova samtidigt. Mat fick deras anhöriga lämna, annars fick de saker som knappast var tjänligt som människoföda. Råttorna sprang omkring på golvet, det var kackerlackor på väggarna. Förhållandena var inte mänskliga.
– Men Fikru är ursprungligen från Etiopien. Han känner till förhållandena i landet och kan språket. Det gör det kanske lite lättare. Han är förståndig, vet att han måste ta hand om sin kropp och försöker motionera. Och han skriver och försöker hålla sig sysselsatt på så sätt.
Hösten 2016 blev Fikru Maru mycket sjuk.
– Ena lungan kollapsade. Det var en kapplöpning mot klockan. Han hade fått sin dom och vi hoppades att han skulle få den rabatt på strafftiden som han var berättigad till.

I stället åtalades han på nytt. Den här gången för ett upplopp i fängelset, som delvis brann upp. Ett brott som är terrorstämplat.
– Vid den aktuella tidpunkten vårdades han på ett sjukhus inne i Addis. Eftersom sjukhuset inte kunde utföra den nödvändiga operationen, accepterade sjukhusledningen att vi skulle få ta ner svenska läkare som skulle utföra operationen på Fikru. Tre läkare från Sahlgrenska erbjöd sig att åka ner. Men vi var mycket oroliga för deras väbefinnande.
– De kom ner på kvällen, opererade under natten och flög hem nästa morgon. De kunde inte använda moderna metoder som titthålskirurgi så risken för komplikationer var stor. Lyckligtvis drabbades inte Fikru av några infektioner.

Det har varit en mardröm, framför allt för Fikru och hans familj.

Hur mår han i dag?
– Han är ganska svag med dåligt hjärta. Han har diabetes och högt blodtryck. Det finns en risk att han får lungkollaps på den andra lungan vilket skulle vara allvarligt och då är det kritiskt.

Det här uppdraget är helt annorlunda mot de du haft tidigare.
– Ja, absolut. Ingen trodde att det här skulle vara någonting, utan att jag bara skulle hämta hem honom. Men det har varit en mardröm, framför allt för Fikru och hans familj. Men jag hoppas att vi kanske börjar se slutet på hela dramat.

Bagner om hur UD har hanterat Fikru Maru-fallet


Dela sidan:
Skriv ut:


Annons
Annons