”Min motståndare är etablissemanget”

Sargon de Basso dricker en snabb mugg vatten. Om några minuter ska han inleda sin plädering i Svea hovrätt – och han har en positiv trend att upprätthålla:
– Förra året hade jag fyra fällande domar i underrätterna som hovrätten ändrade. Generellt kan man säga att jag är nöjd med hovrätternas sätt att se på beviskrav.
Han konstaterar att tingsrätterna ändå ”hamnar rätt i de flesta fall”:
– Men som advokat har man fyra – fem fall per år där det känns som att tingsrätten hamnat snett, för att domen känns baserad på en allmän misstro snarare än att det är bevisning som styrkt ett gärningspåstående i positiv riktning.
– Känslan är att i hovrätten sitter rättssäkerhetstänket i väggarna. Domarna har den i märgen. De hemfaller sällan åt det här att försöka titta i en kristallkula och inbilla sig att de kan chansa sig till den materiella sanningen.
– Så vi får se om flytet håller.
Målet gäller grovt narkotikabrott. Tillsammans med fyra ytterligare personer är Sargon De Bassos klient åtalad för inblandning i en cannabisodling i en källarlägenhet i Vasastan i Stockholm.
– I tingsrätten dömdes alla utom min klient. Men i domskälen stod det att bevisningen var fullgod för att påstå medhjälp till gärningen, vilket åklagaren inte åtalat för. De skickade med en passning till åklagaren helt enkelt, ”överklaga och lägg till ett alternativt påstående om medhjälp”. Och det har åklagaren nu gjort.
Han tar en klunk av vattnet.
– En sån där passning är lite speciell. Medhjälpsfrågan var inte ens uppe för prövning i tingsrätten. Då är det tveksamt om de ens ska behandla den frågan i sina domskäl. Det är ovanligt men det förekommer. Jag får helt enkelt rikta in försvaret även på det.
Sargon De Basso går bort till vattenkranen. Muggen behöver fyllas på.

Som advokat har man fyra fem fall per år där det känns som att tingsrätten hamnat snett.

Runt millennieskiftet gjorde Sargon De Basso praktik på Peter Althins advokatbyrå. Ett par år senare ablev han anställd på byrån. Han beskriver den välkände brottmålsadvokaten som ”en florettfäktare”.
– Peter Althin var väldigt elegant i sin processföring. En gentleman, både i och utanför rättssalen. Jag kunde hänföras av någonting i hans sätt att vara. Han visade att man inte alltid behövde vara en slugger som advokat, utan bara klippa till när det verkligen behövs, vilket är väldigt sällan. Smidig – fast med integritet. Så ville jag bli när jag blev stor.

Lever du upp till det?
– Det har med dagsformen att göra, men visst kan jag ha glada dagar. Hahaha! Sedan är man mer stridsbenägen andra gånger. Jag känner mig fortfarande under utveckling.
Peter Althin drev några av det tidiga 2000-talets mest uppmärksammade mål. Till exempel försvarade han Mijailo Mijailovic, som dömdes för mordet på utrikesminister Anna Lindh, och Joy Rahman som först dömdes för mord men sedan beviljades resning.
Sargon De Basso minns besöken på Peter Althins arbetsrum, hur pärmarna med dokumentation fångade hans intresse.
– På varenda aktomslag fanns det något spännande. Visst blev jag präglad, och visst ville jag hamna där själv en dag. Att exculpera en felaktigt dömd från ansvar, att vinna ett resningsärende. Det är hela poängen med yrket.

Att vinna ett resningsärende - det är hela poängen med yrket

En annan person som anlitade Peter Althins byrå var skådespelaren Mikael Persbrandt.
– Han var vid den här tiden hett villebråd för medierna, de jagade honom hela tiden. Jag såg vad den uppmärksamheten gjorde med honom, hur han förändrades. Jag såg en orätt i det där, en orättvisa som jag tyckte var ohygglig.
2005 inledde Persbrandt och De Basso ett tryckfrihetsmål mot Expressen.
– Där föddes hela mitt engagemang kring tryckfrihetsfrågor. I korthet var det så att Persbrandt en morgon vaknade upp i sin bostad på Ingarö, men på löpsedeln stod det att han blivit akut intagen på en alkoholklinik. Det var rena fabler.
Justitiekanslern Göran Lambertz valde att åtala Expressens ansvarige utgivare Otto Sjöberg för förtal. Senaste gången något liknande inträffat var 15 år tidigare. Tidningen fälldes i tingsrätten. Sjöberg dömdes att betala 80 dagsböter á 1 000 kronor. Persbrandt fick 75 000 kronor i skadestånd, han hade begärt en halv miljon.
Sargon De Basso har sedan dess, utöver brottmålen, fokuserat på att driva tryckfrihetsmål och skadeståndsfrågor.
– Min funktion i samhället skulle aldrig kunna vara att göra rika bolag rikare. Även om jag vore bäst i världen på den saken så vill jag inte ha det på min gravsten, säger han.
– Jag vill fajtas för medborgaren. Min motståndare är etablissemanget, och i det ingår medierna.
Sargon De Basso beskriver den enskildes förhållande till medierna som ”rättslöst”.
– Vägen från att du blir uthängd i media till att du ska försöka skapa upprättelse, den är för snårig och för lång. Och nästan ogörlig att ta med dagens spelregler.
– Medierna har alla förutsättningar, den ensamme medborgaren har inga. När medborgaren sedan ska försöka driva en rättssak så får han varken hjälp av försäkringsbolaget eller staten. Han får inga ombudskostnader betalda. Och driver han ändå målet, men förlorar, får han stå för tidningens advokatkostnader som är betydligt högre än det skadestånd på kanske 50 000 som han själv på sin höjd kan få rätt till.
– Du kan i bästa fall vinna en skrivbordsseger
– Sedan har medierna en möjlighet som de ibland tar till, att argumentera i förtalsfrågan i sin egen tidning. På så sätt kan de påverka juryn till att döma i deras favör.
Sargon De Basso anser att en statlig utredning bör tillsättas:
– Det är angeläget att titta på den här obalansen och att hitta sätt att balansera upp den.
–
Vad skulle receptet vara? Högre skadestånd?
– De måste bli väsentligt högre. För att det ska ha en gottgörande – och allmänpreventiv – effekt så pratar vi om en fem – tiodubbling.
– Jag tycker också att ansvarsbiten kan diskuteras. Är det bara utgivarna som ska hållas ansvariga för det som publiceras? Varför kan inte ytterligare personer som sitter uppåt eller nedåt i organisationen och medverkar till publiceringen omfattas?
Sargon De Basso säger att han har ”betalat ett pris” genom att debattera med medierna.
– Kritiserar man media så får man betalt tio gånger om. När jag krävt högre skadestånd så har jag blivit kallad för ”sanningens dödgrävare” av journalister. En lokaltidning skrev i sin ledarspalt att jag hade en dold agenda; att hitta en ny födkrok för det giriga advokatskrået.

När du jobbade hos Peter Althin så företrädde han ofta Aftonbladet. Var du involverad i de ärendena? Kom du i så fall i någon form av samvetskval då?
– Då skulle ju det i så fall ha varit en klient under den perioden. Att säga vad jag tycker och tänker om den saken skulle ju bli fel advokatetiskt.

Kan du idag tänka dig att företräda mediebolag?
– Skulle jag få en förfrågan att företräda Expressen så vore mitt svar nej.
Men allt beror på vilket media det gäller. Den här problematiken är i första hand riktad mot kvällspressen. Problemet gör sig inte gällande i lika stor omfattning på morgontidningarna. Men det är inte där mitt hjärta ligger.
Under hösten 2015 anlitades Sargon De Basso av en nazistledare och kommunpolitiker i Ludvika som åtalats för hets mot folkgrupp.
– Då frågade flera journalister hur jag, som har föräldrar som invandrat till Sverige, kan företräda en person som är emot invandring. Jag skrev en debattartikel om det här, ”Därför företräder jag en nationalsocialist”. I de fall där klienten är väldigt kontroversiell och har en åsikt som majoritetssamhället anser är avvikande, det är då rättssamhället verkligen utsätts för en prövning. Att han är nazist, det är ovidkommande för den rättsliga prövningen. Därför är det extra glädjande att han blev frikänd.
– Jag företräder även vänsteraktivister. Gemensamt för de här grupperna är att de ofta intar en offerställning. De tycker att de är missfördelade och slår ofta mynt av det. Men här visade etablissemanget att den rättssäkerhet som råder för andra, den gäller även för dem. Är inte åtalet styrkt så ska du bli frikänd.

Min funktion i samhället skulle aldrig kunna vara att göra rika bolag rikare- Även om jag vore bäst i världen på den saken så vill jag inte hade på min gravsten.

Nyligen upptäckte Sargon de Basso att hans kroppsspråk utvecklats på ett oväntat sätt. För att understryka en argumentation i rätten så förde han händerna upprepade gånger utåt och runt. Det såg nästan ut som han rörde händerna kring en stor, osynlig tallrik.
Till sist insåg han varifrån den nya gesten hade hämtats.
– Haha, från Donald Trump. Så jag får försöka sluta med det där.
Februari 2016 står den egensinnige fastighetsmiljardären i amerikansk politiks centrum. Nättidningen Slate har analyserat de gester som presidentkandidaten flitigast har använt i samband med sina offentliga framträdanden. Den av Trumps ”handexplosioner” som Sargon De Basso tycks ha plockat upp kallas av tidningen för ”The Difficult Plate” – och används – som namnet antyder – när presidentkandidaten vill beskriva ett knivigt dilemma.
– Trump leder ju i alla fall i alla polls. Så något rätt gör han, konstaterar Sargon De Basso.

I väntsalen slår han sig ner på träbänken mitt emot åklagaren i målet, Karl Roström. Under pläderingen får Sargon De Basso låna dennes dator för att kunna visa sin presentation för rätten. Sargon De Bassos egen Mac har visat sig vara inkompatibel med domstolens it-system.
– Eftersom åklagarna ligger så långt före oss med hjälpmedel så får de en processuell fördel. En power point-presentation innebär en enorm genomslagskraft.
– Jag har till och med varit med om en dom där tingsrätten nämnde att åklagaren gjort en så ”föredömlig power point-presentation, se bilaga 1” och att åtalet, med hänvisning till presentationen, skulle vinna bifall i alla delar.
– De hade köpt hela resonemanget och inte gjort någon bevisvärdering över huvud taget. Fullkomligt katastrofalt. Det ändrades naturligtvis i hovrätten.
För ett år sedan bestämde han sig för att förbättra de egna presentationerna
– Varje gång en åklagare har med sig en power point – då ska jag också ha det. Nu har jag använt det i ett antal mål och tycker att det har fått bra effekt. Jag kan inte påstå att några frikännanden beror på det, men jag märker att det blir lättare för domstolen att fokusera på rätt saker. De får budskapet två gånger och stort och vitt och brett, så att det etsar sig fast.

Om man ska karaktärsmörda en person så är Lambertz fel val

Som barn växte Sargon De Basso först upp i Stockholms norra förorter. Där kom han i kontakt med vad han länge trodde var en vandringshistoria, om en femtonårig kille med assyrisk bakgrund som tar på sig skulden för ett mord till förmån för sin pappa – och döms.
– Då var jag bara en knatte, sedan flyttade vi till Örebro. Men genom alla år hörde jag den här historien berättas över matbordet, inom familjens väggar. På senare tid har många med liknande bakgrund hört av sig och sagt att de hört samma historia. Med tiden hade den blivit en urban legend.

Under tiden hos Peter Althin kom Sargon De Basso i kontakt med Samir Sabri.
– Då avtjänade han ett annat fängelsestraff. Vi höll kontakten. När han några år senare tog avstånd från sitt kriminella liv så beskrev han sin livshistoria för mig. Då trillade polletten ner.
1986 hade han dömts till sluten psykiatrisk vård för mordet på sin styvmamma. Efter ett år tog han tillbaka sitt erkännande och berättade att det egentligen var pappan som mördat henne. Orsaken till att Samir tagit på sig skulden var att skydda pappan från att hamna i fängelse. Ärendet återöppnades men lades ner kort tid senare.
Domen stod fast.
– Det här var exakt den historia jag hört berättad sedan jag var barn.
Att ta sig an fallet skulle bli en stor utmaning.
– Vi hade ingen dom och inget förundersökningsprotokoll.
Från Stockholms tingsrätt gick det inte heller att rekvirera en dom från 1986.
– Jag skickade ned en praktikant till Länsarkivet. Mikrofilmsvägen gick det att vaska fram domen och förundersökningsprotokollet. Jag visste att det skulle bli en otrolig uppförsbacke i och med att det var ett så gammalt mål. Men av en händelse snubblade jag över Anders Johansson på Aftonbladet.
Den rutinerade kriminalreportern Anders Johansson hade ringt Sargon De Basso i ett annat ärende.
– Jag kan ju vara ganska syrlig mot journalister och snäsa av dem ganska tvärt. Men den här gången frågade jag honom om han var intresserad av att för en gångs skull ägna sig åt riktig journalistik.
Anders Johansson var beredd att ta ett förutsättningslöst möte.
– När jag serverade honom materialet – ett par hundra dammiga sidor från 1986 – så var han kanske inte överförtjust. Men han tog sig igenom det. Efter helgen ringde han och sa att han ville göra en poddserie.
Resultatet – podden ”Fallet” – fick stort genomslag.
– Till exempel kom det fram nya vittnen, som hade lyssnat på podden. Vi har fått flera väsentliga upplysningar på det sättet.
I slutet av 2015 meddelade kammaråklagare Anders Tordai att han stöder resning i målet. Han hänvisade till nya vittnen och nya analyser av det gamla materialet. I mitten av februari 2016 hade Svea hovrätt ännu inte uttalat sig i resningsfrågan.
– Vem kan drömma om att ett 30 år gammalt mord slutar som ett resningsärende och en frikännade dom? Men vi har haft det som en ledstjärna. Och vi är väldigt nära nu.
Sargon De Basso kallar rättsväsendets agerande i fallet Samir för ett ”styrkebesked”.
– Det är starkt att kunna erkänna ett fel som har begåtts så långt bak i tiden, och att kunna läka den bristen. Det fanns ingen illvilja från någon, då 1986. Man blev tagen på sängen. Man var inte vana vid falska erkännanden, den kompetensen fanns inte. Det var därför som det kapsejsade. Att det inträffade i kölvattnet efter Palmemordet var också olyckligt, det innebar att man fick en ganska orutinerad polisbesättning på fältet.

Sargon De Bassos bloggande startade på grund av Göran Lambertz. När justitierådet kritiserades för sina inlägg i debatten om Thomas Quick så skrev De Basso en positiv krönika om Lambertz insatser under tiden som Justitiekansler.
– Jag påminde om att han var banbrytande i den rollen, även om han sedan hamnade snett i Quickfrågan. Mitt resonemang var att om man ska karaktärsmörda en person så är Lambertz fel val.
– Men vissa medborgare som läste artikeln var inte så uppskattande. En vilsen person började näthata mig, reggade ett wordpresskonto i mitt namn och startade en sån här hatblogg som många i rättsväsendet har fått. Där fanns en stor bild på mig och en varningstext om att allmänheten borde hålla sig undan.
– Jag hade sett ett reportage om näthat, där rekommendationen var att inte bli skrämd och backa – utan i stället ta ett steg fram och försvara sin åsikt. Och det bestämde jag mig för att göra. Därför startade jag bloggen.

Finns hatbloggen kvar?
– Javisst. Jag skulle tro att jag är den flitigaste besökaren av den där sajten. Ibland går jag in där och tittar, och påminner mig själv om vikten av att jag går ut och manifesterar de åsikter jag har. Den är en morot för mig. För min del får den gärna finnas kvar.

Det är starkt att kunna erkänna ett fel som har begåtts så långt bak i tiden, och att kunna läka den bristen.

Från åklagarbänken i sal 1 har Sargon De Basso inlett sin plädering. På filmduken flimrar hans disposition. Klienten nekar till brott och i sin power point ger De Basso hans syn på åtalspunkterna.
Ett urval:
Apropå att klientens telefon sex gånger har kopplat upp mot en telemast nära den plats där cannabisodlingen ska ha varit belägen, så säger han:
– Att befinna sig i Vasastan åtminstone sex gånger under en tremånadersperiod, det torde vara ganska vanligt för de flesta stockholmare.
Om en person som med sitt vittnesmål bundit klienten till platsen konstaterar han:
– Det var länge sedan jag stötte på ett så självsäkert vittne. Han säger sig vara säker på attdet var min klient han såg. I så fall har min klient lyckats med konststycket att inte avsätta ett enda fingeravtryck. Inte ett enda fotavtryck. Inte ett enda dna-spår. Dessutom har han av det här vittnet lyckats få signalementet 35-åring, trots att han är 50 år gammal.
Åtalspunkten om medhjälp, som tillkommit inför hovrättsförhandlingen, går ut på att klienten främjat framställning av narkotika genom att medverka till att ”lösa ett problem kopplat till odlingen” i samband med att en fläkt blev högljudd och störde grannar:
– Det finns ingen bevisning att min klient medverkat till att stänga fläktarna.
Åklagaren har även anfört en sm-skonversation mellan klienten och en av de medåtalade.
– Men ett par telefonuppkopplingar, ett uppenbart felaktigt utpekande och en smskonversation, det styrker inte åklagarens påståenden.
På stolen bredvid De Basso sitter åklagaren Karl Roström som obekymrad inspekterar den egna dokumentationen.
– I alla de sammanhang där bevisning brukar finnas så lyser dna med sin frånvaro, menar Sargon De Basso.
– Rätten måste utgå från det lindrigaste alternativet.
– Det som inte är styrkt förblir ostyrkt.
Hans händer rör sig runt, runt i midjehöjd. Det ser nästan ut som att han formar en stor, osynlig, tallrik.

Texten är ursprungligen publicerad i Legally yours 1/2016