I manegen med Leif Silbersky

I manegen med Leif Silbersky Arkivbild: Foto Jonte Wentzel Arkivbild: Foto Jonte Wentzel

Med anledning av SVT:s omdiskuterade serie om Leif Silbersky så återpublicerar vi nu Legally yours reportage från hans tid som alltiallo på en cirkus.

En längre version publicerades ursprungligen i Legally yours 4/2009

Kavajen börjar bli sliten och byxorna är någon storlek för stora. Men Leif Silbersky sneglar ändå nöjt på sin spegelbild.
– Jag ser ut som en cirkusdirektör, konstaterar han.
Därmed är han redo att uppfylla sin äldsta barndomsdröm – att jobba på en cirkus. De närmaste dagarna ingår han formellt i Cirkus Maximums tekniska stab. Det är det slutliga målet på en resa som började för mer än 60 år sedan, när Cirkus Zoo kom till Malmö. En sjuårig Leif Silbersky erbjöd sig då att hjälpa till med städningen.
– Jag plockade upp papper och annat skräp. Som betalning fick jag en biljett till föreställningen. Andra gånger plankade jag, kröp in under tältduken. Intresset har funnits i hela mitt liv, säger han.

”De säljer underhållning, jag säljer argument. Skillnaden är att jag bara gör en enda föreställning”

Fram till nu har det inte varit mer än ett avlägset intresse. Juridiken kom i vägen. Efter en lång rad uppmärksammade mål, med start i 1960-talets neurosedynskandal, har Leif Silbersky blivit landets i särklass mest kända advokat. Han är just hemkommen från Gällivare, där han träffat klienten Toni Alldén, som dömts för mordet på Carolin Stenwall. Vid sidan av advokatkarriären har han skrivit böcker och föreläst.
Inför sin 50-årsdag ställde Leif Silbersky samman en lista med livsmål som han ville uppnå:
– Jag ville kunna spela trummor, och det lärde jag mig som 50-åring. Sen att kunna steppa, det ordnade jag när jag fyllde 60. Och så detta. Jag har alltid velat uppfylla mina drömmar.
Cirkusen och rättssalen har likheter, anser han.
– Egentligen sysslar jag och artisterna med samma sak, de säljer underhållning, jag säljer argument. Skillnaden är att jag bara gör en enda föreställning. Cirkusartistens tillvaro kan handla om liv och död och detsamma gäller i mitt yrke. Min arbetsinsats kan avgöra socialt liv – eller social död – för min klient.
Leif Silbersky menar att cirkusen erbjuder ”den förnämsta underhållning som finns”. Som värd för P1-programmet ”Sommar” i juli förra året så utvecklade han sina åsikter:
”En cirkus är en värld för sig själv, inte lik något annat. I cirkusen finns förtroende, tillit och kärlek mellan djur och människa. Annars går det inte. ” Och: ”I en cirkus finns det ofta inga isolerade stjärnor, alla hjälper alla. Var och en är huvudperson i det ögonblick han eller hon uppträder. I nästa ögonblick stöder man en kollega som gör sitt stora nummer, och blir en bifigur om ens det. Om världen var som en cirkus skulle den vara betydligt lättare att leva i.”
I samband med programmet avslöjade Leif Silbersky även att han gärna skulle bli cirkusarbetare. Marcus Rosendahl, PR-ansvarig för Cirkus Maximum, lyssnade:
– Leif öppnade själv dörren, kan man säga. Vi tyckte att det skulle vara en rolig grej. Det rör sig inte direkt om något professionellt tillskott. Och det har hänt förr att cirkusentusiaster fått jobba extra hos oss, även om det då inte har varit lika publikt.
Leif Silbersky kontaktades – och resultatet blev denna tredagarspraktik i samband med cirkusens förställningar på Gärdet i Stockholm.
Leif Silbersky skruvar sig ovant i den lånade uniformen. Cirkusdirektören Bengt Källquist hastar förbi. Om en halvtimme börjar showen och än återstår många förberedelser. Hjärtligt hälsar han på sin senaste medarbetare, diskret inspekterar han dennes klädsel. Rekvisitörsuniformen är tydligen inte helt reglementsenlig. Den vita pullovern saknas. Hinner en sådan ordnas fram? undrar han. Men utmed Lindarängsvägen blir kön allt längre. Cornell Patruescu, ansvarig för cirkusens tekniska avdelning, närmar sig Leif Silbersky.:
– Mister, we go?
Det blir ingen vit pullover. Nu är det dags att börja jobba.

”Det här var once in a lifetime, inte mer än så.”

Grindarna har öppnat. De första besökarna passerar biljettluckan. De möts av popcornångor och en doft av spunnet socker. Och av en leende Leif Silbersky. Hans uppgift är att riva biljetter och dirigera publiken in i cirkustältet. Några vinkas åt vänster, några åt höger. Först är hans rörelser avvaktande, men efter ett tag blir gesterna blir yvigare och handen stadigare.

En kvinna i 35-årsåldern hajar till:
– Men honom känner jag igen… Det är ju Pagrotsky!
Sjuåringen i hennes sällskap vänder sig intresserad om, men då har Leif Silbersky redan hamnat i en ny konversation.
– Jaså du jobbar här nu, konstaterar en man i hans egen ålder.
Silbersky nickar leende, tar honom vänligt i armbågen. Andra plockar upp småkameror och poserar tillsammans med den kände advokaten.
– Det finns kollegor som kommer att få hjärnblödning av det här, tror han.
När publiken är på plats väntar nästa arbetsuppgift, denna gång bortom rampljuset. Han ska hjälpa till med att byta rekvisita mellan numren.

Första akten avslutas med den kubanske jonglören Rafael de Carlos. Leif Silbersky följer uppträdandet noga. I de tidiga tonåren försökte han själv jonglera.
– Tre bollar klarade jag, men jag fick det aldrig att fungera med den fjärde.

Samtidigt försökte han bemästra ett balansnummer som innehöll en golfklubba, en bräda och två glas fyllda med vatten. Han repeterade flitigt.
– Emellanåt blev jag ganska blöt.
Under föreställningen få Leif Silbersky regelbundet rycka ut med enklare handräckning. Uppgifterna påminner om de han fick som tioårig inhoppare på Cirkus Zoo. Han plockar bort överflödig utrustning, kastar in ringar till hunddressören, sopar rent, krattar sågspån och hjälper till med mattrullning. När elefanterna leds in vakar han så att de inte ska rusa ut ur manegen.
– Det här är jättespännande att få vara med. Personalen pratar alla olika språk, men med gester och sättet att vars förstår man varandra och lyckas genomföra en föreställning.
Efteråt dröjer han sig kvar vid manegen. Cirkusarbetet har givit mersmak.
– I morgon ska jag få hjälpa till mer. Både i hundnumret och med livlinorna.

Vill du överge juridiken för det här?
– Visst, det drar lite. Men nu är jag för gammal. Det här var once in a lifetime, inte mer än så.

En längre version publicerades ursprungligen i Legally yours 4/2009

Relaterade Artiklar