Lambertz om Quickdebatten: ”En tillfredsställelse som är enorm”

Två och en halv månad efter pensioneringen säger Göran Lambertz att han tror sig kunna lyckas med en av sina föresatser: att ”ge tillbaka”.
– Jag har levt ett väldigt priviligierat liv, i stort sett problemfritt. Det finns så många människor som lever helt annorlunda. Därför känner jag en moralisk plikt att ge tillbaka till samhället utan att ta betalt, säger han.
På förhand lade Göran Lambertz fast målsättningen att ägna en tredjedel av sin pensionärstillvaro åt just detta.
– Något i den stilen tror jag också att det har blivit. Just nu hjälper jag fyra personer och två organisationer med saker där jag tycker att det finns anledning att hjälpa dem. Som rådgivare och, i något fall, halvt om halvt som ombud.

Vad handlar det om?
– Jag kan ge ett exempel. Jag finns med i en grupp jurister som funderar kring de juridiska frågorna kring romernas – och i förlängningen tiggarnas – situation. Jag höll till exempel ett anförande på romernas nationaldag.
– Jag känner en moralisk förpliktelse – och en vilja. Det är kul att göra sånt man tycker är värdefullt. Som JK och domare har jag inte kunnat hjälpa till. Jag har sagt nej så många gånger när det inte gick att förena. Nu säger jag ja ibland i stället.

Om det majoriteten kommer fram till bara är lite olämpligare än det jag skulle vilja ha, då är det ingenting att bli skiljaktig för

Göran Lambertz utsågs till justitieråd 2009, som en av de sista som tillsattes innan det nuvarande ansökningsförfarandet infördes. Då hade han i åtta år varit justitiekansler.
– I två år hade jag sagt till departementet att nu börjar det bli dags att flytta på mig. Jag hade egentligen tänkt sitta i sex år. Efter åtta år hade jag definitivt gjort mitt. På slutet sa jag ”nu är det dags för mig att komma till HD”.

Infriade HD dina förväntningar?
– Ja. Det är roligt att vara i HD. Ett viktigt jobb. Det fanns inget jag hellre ville ha

Vad ångrar du?
– Om jag skulle ha ångrat något domslut så skulle jag inte berätta. Men i ett fall där jag var skiljaktig så var det kanske onödigt.

Du tycker att du borde ha rättat in dig i ledet?
– Ja. Man ska döma på det sätt man anser att det ska vara. Men ibland är skälen för att få det som man själv skulle vilja ha det inte tillräckligt starka. Man ska bara vara skiljaktig om man anser att de andra gör principiellt fel, att det är en logisk kullerbytta eller att det är en klart olämplig lösning.
– Om det som majoriteten kommer fram till bara är lite olämpligare än det jag skulle vilja ha, då är det ingenting att bli skiljaktig för.

Hur förändrades HD under dina år där?
– Ganska mycket. Sättet att skriva domar på, sättet att döma, sättet att resonera.
– Det är öppnare skrivet nu. Vi skriver i punktform och försöker därmed vara oerhört tydliga på vilken princip man lägger fast. Sedan dömer vi utifrån den principen i det aktuella fallet. Förr var det inte så tydligt. I resonemanget gick ofta direkt på det enskilda fallet. Nu är man mer inriktade på att skapa breda prejudikat. Man skriver inte något som är otydligt och man skriver allt som man vill ha sagt. Det är mycket bättre nu.
– På samma sätt för vi nu omfattande diskussioner, och ändrar oss efter de andras argument. Det tror jag var mindre vanligt förr.

Finns något mål du är särskilt nöjd med?
– De är ganska många. Ett som handlar om bevisvärdering i sexualbrottsmål tycker jag blev bra och viktigt. Ett annat är den så kallade Mangadomen där vi frikände en person med hänvisning till regeringsformen. Yttrandefriheten i regeringsformen innebär att man inte får förbjuda honom att ha mangateckningar av det slag som det handlade om. Den yttrandefriheten fick man inte inskränka så mycket som lagen hade gjort. Det var ett principavgörande där vi drog in regeringsformen på ett sätt som man ytterst sällan gör.

Under de senaste åren har HD:s linje ibland beskrivits som ”aktivistisk”.
– Aktivismen är ett sätt att döma på bästa sätt. Åtminstone såg vi det alltid så i HD. Vi ska döma i enlighet med de rättskällor som vi har att döma utifrån. Det handlar inte om att vara aktivistisk. Det handlar om att göra rätt och ibland innebär det att man gör saker som kanske är oväntade.
– Om man är väldigt försiktig i sitt dömande kanske man inte drar in övergripande rättsordningar på det sätt som HD har gjort, till exempel i mangafallet. I stället dömer man enligt den lag och de förarbeten som finns. Men man har som domare ett ansvar att försöka se hela rättsordningen när man dömer. Det är egentligen inte aktivistiskt, det är rätt helt enkelt. Den som är påtagligt försiktig dömer ibland inte rätt.
– Jag tycker det är viktigare att göra rätt än att inte göra fel. Man kan luta sig tillbaka och gömma sig i hur många hörn som helst. Men då finns en risk att man inte kommer åt de fall där orättvisor är begångna

Jag kände mig lite ensam ett tag. Det var tydligt att flera justitieråd tyckte att det var jobbigt.

Som justitiekansler utredde Göran Lambertz 2006 ifall brottsutredningarna om Thomas Quick – som då hade fällts för ett flertal mord som han själv erkänt – skulle granskas på nytt. Efter kort tid meddelade Lambertz att han inte såg någon anledning till det, ett beslut som han kritiserats för.
Två år senare tog Quick – som nu återtagit namnet Sture Bergwall – tillbaka samtliga sina erkännanden. Samtidigt kunde journalisten Hannes Råstam presentera nya uppgifter om utredningarna. Sedan dess har Bergwall frikänts i domstol från ansvar för alla de mord han tidigare tagit på sig ansvaret för.
Med start 2012 började Göran Lambertz intensivt debattera Quickfrågan med utgångspunkt att den bedömning han gjorde 2006 var korrekt. Han har också försvarat de domstolar som fällde Quick samt polis- och åklagararbetet. I perioder har Lambertz debatterande varit mycket intensivt. Hans kritik mot de senare, friande, domarna mot Bergwall har väckt en lång rad invändningar. 2013 sa nuvarande justitieministern Morgan Johansson (S) – då ordförande i justitieutskottet – så här till Sveriges Radio Ekot:
– Göran Lambertz har genom sina uttalanden i Quickfallet nu gått så långt att han skadar svenskt rättsväsende.
Johansson sa också att han själv skulle lämna posten i HD om han ”varit i Lambertz kläder”.
– Det där var ju dumheter så jag brydde mig inte, kommenterar Göran Lambertz.

För några år sen sa du att du inte skulle debattera Quick något mer. Blev det så?
– Jag sa att jag inte skulle debattera aktivt, men däremot svara på provokationer och liknande. Och så gjorde jag. Jag har fortsatt att säga ifrån på min hemsida varje gång det förekommer felaktiga påståenden i medierna.

Kommer du rentav trappa upp inläggen om det här?
– Jo, kanske lite grann. Jag är friare nu som pensionär.

Upplevde du att det förekom påtryckningar inifrån domstolen om att den här debatten inte var förenlig med din roll?
– Inte uttryckliga påtryckningar. Men det var tydligt att det fanns ett missnöje med att jag gjorde det här. Det fanns kritik mot mig för att jag gick ut i Quickärendet. De flesta tyckte att det var fel av mig. Och från medierna lades det en press på domstolen.

Hur menar du?
– I perioder var det turbulent. Flera gånger begärde man till exempel ut samtliga justitieråds mejlväxling under de senaste månaderna. Det ställde till mycket besvär för HD. Jag kände mig lite ensam ett tag. Det var tydligt att flera justitieråd tyckte att det var jobbigt.

Hur visade sig det?
– De hade sammanträden för sig själva utan mig, till exempel. De pratade om vad de skulle göra och hur de skulle ställa sig i den här frågan. Det var naturligt, jag har inga invändningar mot det.
– I övrigt har jag blivit attackerad i medierna på ett mycket hårt sätt, men det har aldrig berört mig på djupet.

Upplever du att du har lyckats övertyga folk i Quickdebatten?
– De allra flesta förstår numera att Quick inte dömdes felaktigt. Ingen jurist skulle nog med sitt namns nämnande vilja säga det idag, de förstår att han dömdes korrekt. Men jag tror att de flesta jurister ändå anser att jag gjorde fel som gick ut i debatten. De tycker att man bör acceptera det utfall som blev.
– Bland allmänheten så tror nog de flesta att det är en rättsskandal så som medierna har framställt det. Men jag har en lista på drygt tusen personer där de som hävdar min linje leder ganska rejält, med 70-30 procent ungefär.

En lista?
– En lista på personer som har hört av sig till mig om det här. Men nej, man ska inte tro att det stödet är ett uttryck för vad alla tror och tänker.

Hur upplever du att du uppfattas nu? Skepsis?
– Ja många tycker att jag inte är klok som talar på det här sättet om Quickärendet. Andra tycker att det är rejält och bra. Men många jurister och ännu fler journalister idiotförklarar mig. Så var det inte på JK-tiden. Då tyckte i stort sett alla att jag var bra. På så sätt har Quickärendet blivit ett prov för mig.

Under två år granskade Bergwallkommissionen rättsväsendets och vårdens agerande i samband med de åtta mord som Bergwall dömdes för. Slutsatsen blev att kommissionen riktade hård kritik mot hur Quickfallen hanterades, fram tills att Bergwall tog tillbaka sina erkännanden.
Detta har inte påverkat Göran Lambertz inställning i frågan. Han kritiserade kommissionen för att den utgått från att Bergwall blev felaktigt åtalad och dömd för mord. ” Ett exempel på en statlig utredning som har arbetat inom ramar som den har haft mycket svårt att hantera”, skrev han på sin blogg.

Jag har en lista på drygt tusen personer där de som hävdar min linje leder ganska rejält, med 70-30 procent ungefär.

När Lambertz argumenterat i skuldfrågan så har han under lång tid använt sig av ekvationen Bayes sats. Med hänvisning till den har han slagit fast hur sannolikt det är att Bergwall begått ett eller samtliga av de mord som han dömts för.

Bör matematik användas i domstolar i större utsträckning än idag?
– Ja, det är nog inte så dumt alltså, i alla fall som en metod för att se om man har säker bevisning. Ibland kan man låta sig luras av bevisningen, den ser mycket mer övertygande ut än vad den är. Använder man Bayes sats så kan man få en kvalitetskontroll.
– Men den är ganska svår. De flesta klarar den inte.
Utifrån ett av fallen – mordet på Therese Johannessen – har Lambertz kommit fram till att sannolikheten för Bergwalls skuld är drygt 99,99999999 procent.

Men allt det här handlar väl om vilka värden man stoppar in i ekvationen?
– Javisst, man måste vara ärlig med värdena.

Det är ju bara du – som har en tydlig ståndpunkt i den här frågan – som bestämt vilka värden som ska finnas med. Det borde ju då påverka resultatet.
– Javisst, så kan det vara. Jag försöker vara ärlig mot mig själv så jag inte stoppar in för höga värden. Vad gäller vissa faktorer har jag använt enormt låga värden.

Har du använt dig av Bayes sats i dömande sammanhang?
– Nej, det har jag aldrig gjort.

Hur reagerar jurister när du för fram de här tankarna?
– Jag har faktiskt inte gjort det så mycket. Jag aktar mig för att ta upp Quickärendet om ingen annan gör det.

Det är väldigt skönt att ha någonting där man blir testad och gör rätt och får kämpa för det. Det är en tillfredsställelse som är enorm, faktiskt.

Göran Lambertz har just anlänt med Uppsalapendeln. Han är i Stockholm över dagen. De närmaste timmarna tänker han tillbringa i Högsta domstolens bibliotek. I samband med Uppsalajuristernas alumnidag ska delta i ett seminarium om Barnkonventionen. Innan dess vill han läsa in sig på SOU:n:
– Jag har den här i datorn, säger han och vickar på axelväskan, men det är något speciellt att läsa på papper. Överblicken blir bättre.

Han säger att han trivs med pensionärstillvaron.
– Jag hade förberett mig ganska rejält. Resonerade för mig själv om hur det skulle vara att bli pensionär. När den dagen kom föll den som en mogen frukt. Jag trodde att det skulle vara skönt att rå om sin tid, men jag hade inte trott att det skulle vara så här skönt.
– Ändå har jag dragits in i ganska mycket. Jag skriver mycket, har varit ute och pratat en del. Det känns som att jag jobbar lite för mycket.
Quickdebatten fortsätter att följa honom i spåren.
– Den har varit en stor del av min tillvaro sedan 2012. Men en väldigt uppmuntrande del av tillvaron. Det är väldigt skönt att ha någonting där man blir testad och gör rätt och får kämpa för det. Det är en tillfredsställelse som är enorm, faktiskt.