”Juristerna är tysta – och upprätthåller ett orättvist system”

För Rami Al-Khamisi , grundare av organisationen Megafonen, blev mötet med juristlinjen en besvikelse: ”Det fördes inga diskussioner. Det var nästan knäpptyst”.

När Rami Al-Khamisi var sex år flydde hans familj från Bagdad. Som båtflyktingar strandade de på Gotland 1994. Två år senare flyttade de till stockholmsförorten Husby.
– För mig blev både språket och förståelsen av hur den svenska byråkratin fungerade verktyg för att kunna hjälpa till hemma, säger han.
– Samtidigt blev jag intresserad av att försöka förstå systemet, och därmed att försöka förstå juridiken. Jag kände att det var ett viktigt verktyg – ett maktverktyg – som kunde användas nästan som ett självförsvar för att tillvarata mina rättigheter.
– Jag förstod att om man behärskade juridiken så fick man en slags trygghet i processer som annars kan upplevas som svåra, många kan uppleva sig själva som rättslösa mot till exempel myndigheter, arbetsgivare och hyresvärdar.
– Mina föräldrar hade aldrig studerat på universitetet i Irak, det fanns ingen sådan tradition hemifrån. Men de var stöttande och ville att vi skulle plugga.
Ändå dröjde han med att söka sig till juristlinjen.
– Jag hade kanske inte det självförtroende som behövdes, som många andra skulle jag i stället försöka bli fotbollsspelare. Jag kände inga jurister, helt enkelt. För mig var universitetet en främmande värld tills jag började engagera mig lokalt.

Juridiken som kraft i samhället gjordes inte relevant på juristprogrammet, varken på föreläsningarna, i kurslitteraturen eller i tentafrågor

2008 tog sig Rami Al-Khamisis engagemang ett annat uttryck, Tillsammans med vännen Basar Gerecci grundade han organisationen Megafonen. Syftet var att arbeta med demokratiutveckling och gräsrotsorganisering i Husby.
– Vi arrangerade läxhjälp och folkbildningsverksamhet. Pratade om aktuella samhällsfrågor och arbetade med kultur.
Med tiden började han åter fundera på att bli jurist.
– Jag kände att jag skulle kunna använda juridiken för att kunna förändra ännu mer. Det fanns ett stort behov av juridiska kunskaper. Som boende i Husby såg jag alla de processer som pågick där. Människor fick sina hyror höjda utan att de kunde påverka det, till exempel. Jag insåg att någonstans finns det här reglerat i lag. Hur skulle vi få tillgång till de kunskaperna? Jag ville förstå systemen.

Den första tiden vid Stockholms universitet blev emellertid inte som han trott.
– Jag ville diskutera de här frågorna. Men diskussionerna fördes inte. Det var nästan knäpptyst. Efter en föreläsning kunde det komma fram kursare och säga att jag förde intressanta diskussioner. Men juridiken som kraft i samhället gjordes inte relevant på juristprogrammet, varken på föreläsningarna, i kurslitteraturen eller i tentafrågor. Studenterna formas till att använda samma metod som tidigare generationer av studenter.
– Däremot såg jag en stor betygshets. Det som lockade var toppjobben därute. Det är inte något konstigt. Men många skulle kanske önska fler alternativ. Hur kan vi använda juridiken i civilsamhället? För den enskilda människan? Men man uppmanas inte att prata om aktuella händelser i samhället, och koppla juridiken till dem.
– Jag vet att många jag studerade med hade valt juridiken av liknande engagemang som jag. Men efter några år var det flera som började tvivla på om det engagemanget hade någon framtid i juridiken. Vissa hoppade av. Andra släpper de tankarna och anpassar sig.

Vi pratar om lagstiftaren som om det vore något neutralt, något som bara finns där.

Hur tänkte du då?
– Jag kände en stor frustration. Vi framtida jurister kommer att sitta med i hela samhällsapparaten. Vi kommer att sitta i regeringskansliet, i kommunerna. Vi kommer att vara rättsliga ombud. Ändå får vi inte reflektera kritiskt kring lagens tillämpning och syfte och hur det kan påverka vissa grupper
– Vi pratar om lagstiftaren som om det vore något neutralt, något som bara finns där. För mig var det problematiskt. Jag fortsatte att organisera mig men kände att det inte var tillräckligt. Det måste finnas andra svar, jurister som valt juridiken av andra skäl än att jobba på stat och myndighet eller med affärer.

I ett drygt år reste Rami Al-Khamisi i USA och Brasilien och träffade en rad jurister från olika samhällsorganisationer. Erfarenheterna därifrån samlade han i rapporten ”Rörelsejurister”, som gavs ut 2015.
– Situationen i USA är annorlunda än här. Vi har en starkare välfärdsstat. De har ett starkare civilsamhälle. Man har använt juridiken i domstol, när den politiska vägen varit stängd. Här har den politiska förändringen kommit genom partier. Det gör att vi kanske haft en naiv bild av politiken, att staten och myndigheter alltid är de goda.
– Även hos oss har rörelsejuristerna en roll att spela. Att driva processer, stötta och folkbilda utsatta grupper. Juridik handlar om ett ansvarsutkrävande när politiken inte kan skydda våra rättsstatliga principer.
Under se senaste månaderna har diskussioner om ”parallella samhällen” i Sverige blivit vanligare.
– Men de diskussionerna utgår endast från att straffrätten hotas. Samtidigt har etnisk diskriminering varit den vanligaste diskrimineringsgrunden i 10-20 år. Hur många fall har vi fått i domstolarna? Knappt några. Vi har fått kritik av FN upprepade gånger för hur vi behandlar de här frågorna men vi har inte gjort mycket åt det.
– Samhället idag består av större mångfald. Klyftorna ökar och det blir mer polariserat. Samtidigt upplevs juridiken som väldigt elitistisk. Att jurister inte tar ställning i debatten – den tystnaden – upplever jag som ett sätt att upprätthålla ett orättvist system. Vi kan inte ta saker och ting för givna bara för att de alltid har varit på ett visst sätt.

Juridiken och juristerna måste bli mer inkluderande

Rami Al-Khamisi tror att tendensen med parallella samhällen kan bli än tydligare under kommande år.
– Jag är orolig för det. Om vi inte tar tag i frågor kring jämlikhet, stärker demokratin och bekämpar segregationen. Visst måste vi bekämpa brottsligheten. Men det är fundamentalt att de åtgärderna kompletteras.

Vad kan juristerna göra åt det?
– Framför allt bistå med sina kunskaper och resurser till utsatta grupper. Juridiken och juristerna måste bli mer inkluderande. Det finns en stor rannsakan att göra för oss alla. Fråga oss själva vad vi kan göra bättre. För det som är nu fungerar uppenbarligen inte.