”Jag testade att provdränka min fru och ett par anställda”
Försvarsadvokaten Marko Tuhkanen om sina ovanliga utredningsmetoder, framgången med badkarsmålet och sin bakgrund som dömd för misshandel.
Marko Tuhkanen, brottmålsadvokat med bas i Norrbotten, var under 2015 bisittare till Hasse Aro i TV4:s program ”Brottsplats Sverige”. Uppmärksamheten innebar högre profil – och fler förfrågningar från möjliga klienter. Ett sådant brev kom från Esa Teittinen på Norrtäljeanstalten. Teittinen hade dömts till femton års fängelse i det så kallade badkarsmordet.
– Han skickade ett längre brev där han förklarade sitt ärende. Det var så pass intressant och jag tackade ja till att bli hans advokat, säger Marko Tuhkanen.
– Det som jag verkligen gick igång på var att han kunde hänvisa till de främsta experterna på rättsmedicin i Norden. De konstaterade att det påstådda offret inte kunde ha blivit dränkt.
Marko Tuhkanen beställde snabbt hem domen.
– Där fanns beskrivet hur de menade att han skulle ha dränkt den här mannen. Då testade jag att provdränka min fru och ett par anställda och upptäckte direkt att det inte kunde ha gått till på det sättet. Du kan inte dränka någon framåt i ett badkar. Då bryter man istället ryggraden på offret. Framåt är faktiskt det enda sätt man inte kan dränka någon på.
Det var i ett torrt badkar. Hon tänkte bara att det var mina vanliga galenskaper
Du testade alltså det här själv?
– Ja. När man kan testa någonting så gör jag alltid det.
Din fru hade inga som helst invändningar mot att bli provdränkt?
– Nej då. Det var i ett torrt badkar. Hon tänkte bara att det var mina vanliga galenskaper, som jag brukar komma med.
Från testerna hemma i badkaret till att göra en riktig rekonstruktion var steget inte särskilt långt.
– I domen står att det aktuella badkaret var så litet att man inte hade kunnat drunkna utan någon annans inverkan. Att det skulle vara så litet att man inte skulle kunna glida neråt i medvetslöst tillstånd och sedan svälja vatten. Men vi bevisade att den slutsatsen byggde på rena gissningar. Tvärtom, man kunde med lätthet glida ned med andningsvägarna under vattenytan.
– Riksåklagaren gick med på att vi hade tre fristående grunder för resning – jag menar att vi hade fyra – men det var det där som avgjorde.
Hur kom det sig att du fick jobbet på TV4?
– Tidigare hade jag varit med i en del dokumentärer, bland annat om en uppmärksammad grannfejd i Vojakkala. Där företrädde jag en av parterna. Så jag hade viss erfarenhet. När det här programmet sedan skulle besökte tv-teamet bland annat en 18-timmars utbildning jag gick som leddes av Johan Eriksson. Där fick de väl upp ögonen för mig. Producenten sa att tv-kanalen egentligen velat ha en yngre, sportig kvinna som bisittare. Istället fick de mig, som inte riktigt uppfyllde den profil de hade sökt. Men producenten konstaterade att beställarna inte alltid vet vad de vill ha.
– Jag tyckte att det var roligt. Vi får sällan sådana chanser i Norrbotten. Och det blev ju dyrare för TV4 eftersom de behövde flyga ner mig till Stockholm varje vecka.
Och det innebar att du fick fler klienter.
– Ja. Sedan dess har jag fått expandera. Förr blev jag begärd i Norrbotten, nu är det hela landet. Ändå kan vi inte ta alla förfrågningar utifrån. Ett problem är att de flesta som begär en inte har begått tillräckligt allvarliga brott för att staten ska stå för merkostnaden. Man måste riskera 4-5 års fängelse innan man fritt får välja försvarare. De uppdragen är inte så många.
Det går också att göra rekonstruktioner helt gratis, på en lunch.
Marko Tuhkanen har ofta ett praktiskt förhållningssätt till sina uppdrag.
– Det går att göra rekonstruktioner som kostar 100 000 kronor. Det går också att göra rekonstruktioner helt gratis, på en lunch.
Han exemplifierar med ett mål där han ifrågasatte brottsrubriceringen. Handlade det om stöld eller snatteri?
– Skillnaden mellan snatteri och stöld är fängelse, eftersom den här personen var tidigare straffad. Det misstänkta brottet hade skett på Ikea. I utredningen fanns en bild på en sån där kundvagn de har där, full med kartonger. Innan rättegången hade en säkerhetsvakt som skulle vittna uttalat sig att det var helt omöjligt att värdet på varorna skulle understiga 1 000 kronor. Därför for jag givetvis dit på lunchen. Jag plockade på mig stora paket som alla kostade 79 – 89 spänn. Vagnen blev betydligt mer full än den som förekom i utredningen. Värdet landade på 980 kronor. Sedan tog jag en bild av den. När jag korsförhörde vakten förstår du själv hur det slutade. Det gick bara att döma personen till snatteri, men av olika skäl gick inte ens det att styrka.
I många andra mål har Marko Tuhkanen anlitat experter för att få nya perspektiv på rekonstruktionerna.
– Det gäller att vända på alla stenar. Mitt mål är alltid att komma till en rättegång mer förberedd än vad åklagaren är.
– Åklagarna har inte den tid som krävs för att kunna läsa in sig tillräckligt. Samtidigt har vi som försvarare hela staten, hela systemet, emot oss. Det jag kan bjuda klienten på är att jag kan målet, och den omkringliggande juridiken, bättre än vad åklagaren gör. På så vis får vi en viss maktbalans i processen.
Misshandelsdomarna är ingenting jag är stolt över. Men de har delvis gjort mig till den jag är
På 1990-talet dömdes Marko Tuhkanen vid två tillfällen för misshandel.
– Båda gångerna handlade det om att andra killar ovälkommet har tafsat på tjejer och att jag inte har kunnat ta det. Då har jag knockat dem helt enkelt. Det har bara handlat om ett slag men det blev effekter som kanske inte var de önskvärda. Men jag har aldrig sparkat på någon som ligger.
Vid det första tillfället dömdes han till en månads fängelse, men blev istället den tredje i landet som fick prova på fotboja.
– Andra gången blev det villkorligt och samhällstjänst.
Inverkade de här erfarenheterna på ditt beslut att bli jurist?
– Ja, faktiskt. Det första min advokat sa till mig var ”det ska bli kul att få ett brottmål, det har jag aldrig haft förut”. Sedan avrådde han mig från att ta upp det där med tafsningarna, han menade att det var betydelselöst. Så jag fick inte det försvar jag hade hoppats på precis.
Hur tänkte du då?
– Jag var 20 år, tidigare ostraffad men fick fängelse. Det var knepigt. Jag föreslog att vi skulle överklaga – han sa ”det är ingen idé, hovrätten fastställer i princip alla tingsrättens avgöranden”. Jag började tänka att jag hade kunnat göra det bättre på egen hand.
– Att veta hur en tilltalad vill bli bemött är en bra erfarenhet.
– Misshandelsdomarna är ingenting jag är stolt över. Men de har delvis gjort mig till den jag är och har säkert bidragit till mitt engagemang och lust att fajtas för saken. Man inser vikten av att få en rättvis rättegång. Jag tror att folk har lättare att ta en dom då, även om den är fällande.