“Jag har förlorat allting i livet – men jag är inte upprörd”

“Jag har förlorat allting i livet – men jag är inte upprörd” Foto: Clement Morin Foto: Clement Morin

2003 fick juristen Shirin Ebadi Nobels fredspris.
Sedan dess har hon förkastats av sin make, hennes ägodelar har beslagtagits av den iranska regimen och hon har jagats ut ur sitt hemland.
“Allting har ett pris”, säger hon i en stor intervju med Legally yours.

Mellan programpunkterna tar Shirin Ebadi en kort paus i soffan. Hon har just föreläst för flera hundra lärare som deltar i Nobel Teachers Summit på Münchenbryggeriet i Stockholm. 2003 tilldelades den iranska juristen och människorättsaktivisten Nobels fredspris. Något som förändrade hennes liv.
– Som försvarare av mänskliga rättigheter har priset erbjudit mig många nya plattformar. Det har varit avgörande för att jag har kunnat fortsätta med det här arbetet, säger Shirin Ebadi till Legally yours.
Sedan 2009 lever hon i exil med bas i London. Större delen av året reser den 70-åriga juristen runt världen och föreläser om mänskliga rättigheter. I Stockholm var ämnet ”Utbildningssystemet i odemokratiska stater”.
1969 var Shirin Ebadi nyutexaminerad jurist i Teheran. Till en början gjorde hon en rask karriär inom rättssystemet.
– Jag var en av de första kvinnorna som blev domare i Iran, den yngsta personen någonsin att bli domare och den första som blev chef över en domstol, säger hon.
– Att jag är kvinna var aldrig något problem. Samhället accepterade mig. Jag hade helt enkelt de bästa betygen. Jag var passionerad i mitt jobb och jag gjorde snabba framsteg.

”I samma stund som de nådde sin seger så tog de tillbaka sina ord. Och kvinnorna blev de första offren”

Under Irans islamiska revolution 1978 -79 störtades shahen Mohammad Reza Pahlavi. Samhället förändrades i grunden, från en sekulär konstitutionell monarki till att bli en auktoritär islamisk republik. Vid revolutionens inledning hade Shirin Ebadi en positiv inställning:
– Jag var för revolutionen. De hade en slogan ”oberoende och frihet”. Löftet var att man efter en islamisk revolution skulle få bådadera.

Den religiöse ledaren ayatollah Khomeini tog över styret av landet.
– Före revolutionen så brukade han säga en hel del bra saker. Till exempel att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män, att alla grupper i Iran skulle få vara fria. Men i samma stund som de nådde sin seger så tog de tillbaka sina ord. Och kvinnorna blev de första offren för angreppen på fri- och rättigheter.

Den första tiden efter revolutionen styrdes Iran av ett religiöst råd.
– Vi hade varken parlament eller president. Under den här perioden antogs en stor mängd lagar. På förhand hade vi trott att nya reformer skulle utgå från den politiska och ekonomiska situationen. Men bland de lagar de antog först av allt fanns till exempel en som innebar att en man kunde ha fyra fruar. Sedan följde en efter en av ytterligare lagar som var diskriminerande mot kvinnor.
Shirin Ebadi reagerade – och gav sig in i debatten.
– Jag minns att jag skrev en artikel som ställde frågan “startade vi revolutionen för att män skulle få ha fyra fruar?”
– Sedan började de avrätta dissidenter, också de som inte var religiösa. Klimatet blev mer och mer repressivt.
Shirin Ebadi degraderades från posten som domstolschef, till att bli handläggare.
– Till en början behöll mina manliga kollegor sina positioner medan jag blev degraderad, Men senare började somliga av dem opponera mot regimen. Flera av dem åtalades och en del fängslades.
Hon sökte en rad nya juristjobb, men fick gång på gång avslag.

Hur hanterade du det?
– Jag kände mig sorgsen för unga flickor som studerat juridik. Deras möjligheter hade blivit så mycket sämre. Själv stod jag inte ut. När jag blev gammal nog att kunna ansöka om tidig pension så gjorde jag det.

” Rättssystemet drabbades hårdast efter revolutionen. Domstolarna blev försökskaniner.”
Ayatollah Khomeini (i mitten) tillbaka i Iran efter många år i landsflykt. 1979.

Ayatollah Khomeini (i mitten) tillbaka i Iran efter många år i landsflykt. 1979.

– Det var rättssystemet som drabbades hårdast efter revolutionen. Domstolarna blev försökskaniner. Under en tid fanns inte ens särskilda åklagare. Åklagare och domare blev ett och samma.
– Efter några år kom de sedan fram till att det här kanske inte var rätt. Då skilde de åklagare och domstolar åt. Några ytterst orättvisa lagar antogs. Inga mål var någonsin helt stängda. De hittade alltid en förevändning för att återuppta ett mål.
– Domstolarna var inte längre oberoende. Korruptionen var utbredd. Folket litade inte längre på domstolarna. Det som hjälpte dessa revolutionärer att säkerställa att de kunde fortsätta driva igenom sina förändringar var det åtta år långa kriget med Irak. De lyckades förtrycka, slå ned och avrätta dem som ville ha demokrati, allt under förevändningen att de skyddade nationens säkerhet, säger Shirin Ebadi.

Kriget inleddes med att Irak invaderade Iran i september 1980, kort tid efter att ayatollah Khomeini tagit över makten.
– Ett välkänt citat av Khomeini är ”krig är en välsignelse”. Och jo, för honom var det naturligtvis så. Det gav honom en möjlighet att förtrycka alla sina motståndare.
Som handläggare vid domstolen tog Shirin Ebadi de chanser som erbjöds för att påverka befolkningens attityd till landets ledning.
– Det infördes en ny lag om barns förmyndarskap. Om pappan dör, och det var tyvärr inte sällsynt under kriget, så var det inte mamman utan farfadern som blev barnets förmyndare. För att uppmuntra unga män att ta värvning så lovade regimen samtidigt att barn skulle få en bostad om papporna dödades i strid. Eftersom männen dött och farfadern fått vårdnaden om barnet – och därmed fått den nya bostaden – blev det ibland så att han sa till modern och barnet att försvinna, så att han själv stod kvar som ägare av lägenheten. Dessa kvinnor kom till domstolen för att försöka få rätt. Vi kunde ingenting göra, lagen var som den var. Men jag använde det här som en möjlighet att berätta för dem vad som faktiskt hände i vårt land. Varje kvinna som lämnade mitt kontor efter att jag föreläst för dem blev en benhård motståndare till regimen.
När Shirin Ebadi gått i pension som kontorist nekades hon länge tillstånd att verka som jurist.
– Vid den tiden styrdes advokatsamfundet av regimen. Jag fick inte något tillstånd på åtta år grund av alla artiklar jag skrivit om diskrimineringslagarna och på grund av de förmaningar jag givit alla dessa kvinnor.
I stället skrev hon böcker och debattartiklar. Samtidigt tog hon hand om sina två döttrar. 1992 kunde hon sedan starta en egen juristbyrå.
– Pro bono försvarade jag politiska fångar och samvetsfångar. Jag täckte kostnaderna genom att ge råd till olika företag. Min man hade ett bra jobb som ingenjör, det gjorde att jag klarade mig ekonomiskt.

Norska nobelkomitténs  Ole Danbolt Mjos delar  ut fredspriset till Shirin Ebadi. 10 december 2003.

Norska nobelkomitténs Ole Danbolt Mjos delar ut fredspriset till Shirin Ebadi. 10 december 2003.

” För att åter bli fri behövde Javad endast läsa ett kort uttalande in i kameran: att han tog avstånd från sin hustru. ”

2003 tilldelades Shirin Ebadi Nobels fredspris. Motiveringen: ”För hennes insatser för mänskliga rättigheter”. Under de kommande åren fortsatte hon att ha Teheran som bas för sin verksamhet. Men med tiden blev läget allt mer ansträngt. 2008 stängde regimens säkerhetsstyrkor hennes center för mänskliga rättigheter. Samtidigt meddelade människorättsorganisation Human Rights Watch att de var ”extremt oroade” för Shirin Ebadis säkerhet.
– Och i juni 2009 hade vi vad jag skulle beskriva som en kupp, säger Shirin Ebadi.
Vid valet behöll den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad makten.
– Miljontals iranier protesterade på gatorna. Många menade att valet var riggat, säger Shirin Ebadi.
– Människor dödades. Många greps, inklusive åtskilliga av mina kollegor. En del av dem är fortfarande fängslade.
– När kuppen ägde rum 2009 var jag i Spanien och deltog i en konferens. Jag skulle just återvända till Iran när jag hörde att flera av mina kollegor hade gripits.
Hon uppmanades att inte åka hem utan i stället resa till FN:s högkvarter och där berätta om hur konflikten trappats upp. Sedan dess har hon inte återvänt till Teheran.
– Den första rapporten om situationen i Iran ställdes samman av mig- Läget förvärrades för varje dag. Ännu fler av mina kollegor fängslades. Ingen av oss var politiker, vi var bara jurister som arbetade för mänskliga rättigheter. Ingen av oss var något hot mot regimen.
Även hennes syster greps och fängslades i ett försök att få Shirin Ebadi att dämpa sina protester.
I augusti 2009 framträdde sedan Shirin Ebadis make sedan 34 år i iransk statstelevision och tog offentligt avstånd från sin fru, förkastade henne. I sin bok ”Until we are free” skriver Shirin Ebadi om vad som hade lett fram till det: När Shirin besöker en av deras två döttrar – som är bosatt i USA – så ringer maken, Javad, upp henne och berättar att han besökt en kvinnlig vän. En annan kvinna hade anslutit. Maken och den här kvinnan blir ensamma i lägenheten. De dricker vin och går sedan vidare till sovrummet. En underrättelseagent och två fotografer stormar snart in.
”De hade spelat in allting. De beordrade Javad att klä på sig”, skriver Shirin Ebadi i boken. ”Inom några minuter var lägenheten full av agenter. Med handfängsel och ögonbindel knuffades han ner för trappan och in i en bil. ”
Javad anklagades för otrohet. Hela förloppet fanns på film. En domare hotade med att utmäta dödsstraff genom stening, en ytterst sällsynt påföljd.
Några timmar senare gav underrättelsetjänsten ultimatum, skriver Shirin Ebadi i boken. För att åter bli fri – och slippa straff – behövde Javad endast läsa ett kort uttalande in i kameran: Att han tog avstånd från sin hustru.
Äktenskapet upplöstes.

”Jag har förlorat allting som jag hade i livet . Men jag är inte upprörd.”

Regimen beslagtog senare Shirin Ebadis samtliga tillgångar, inklusive hennes Nobelpris.
– De tog även det hus jag ärvt av min pappa. Sedan har de sålt allting.
– De fortsätter att försöka lägga munkavle på mig. Anledningen till att jag inte har återvänt till Iran är inte att jag är rädd för att bli fängslad. Det har jag varit med om tidigare. Jag skulle stå ut med en fängelsedom. Men viktigare för mig är var jag kan vara till mest nytta för Iran. Satt jag i fängelse så skulle min röst inte höras
-Nu reser jag tio månader varje år och försöker sätta fokus på det lidande som mitt folk får utstå.
– Allting har ett pris. Jag har förlorat allting som jag hade i livet . Men jag är inte upprörd. Jag visste att det var ett pris som jag måste betala, för demokratins skull.

Relaterade Artiklar