Här sker genombrottet om Kalamark

I slutet av december kom beskedet att Högsta domstolen beviljat Kaj Linna resning. 2004 dömdes han till livstids fängelse för mord och grovt rån i Kalamark i Norrbotten. Genom åren har Linna – som hela tiden nekat – ansökt om resning vid totalt tre tillfällen. Grunden för HD:s beslut var bristande trovärdighet hos huvudvittnet.
Den 20 mars meddelade åklagaren Jens Göransson att han åter vill pröva målet i rätten, trots att den pågående förundersökningen inte var klar. En ny rättegång planeras starta den 9 maj 2017.
För utredaren Jan Olsson var beskedet oväntat.
– Det material som lades fram i samband med åtalet var ihåligt redan då. De som idag går igenom materialet reagerar i allmänhet med förvåning. De tycker att bevisningen redan då var ovanligt ihålig. Sedan dess har vi letat fram nytt material. Det behöver tillkomma något som ger ett ökat stöd för åklagarens linje. Det kan vara så att åklagaren försöker köpa sig tid på det här sättet, säger han.

Det material som lades fram i samband med åtalet var ihåligt redan då.

I november 2012 träffade jag för första gången den pensionerade kriminalinspektören Jan Olsson. Det var på advokat Björn Hurtigs byrå i Borås. Tillsammans med fotografen Jonte Wentzel var jag där för att göra ett reportage om att Hurtig anställt förre polisen Peter Karlsson som utredare på byrån. Jan Olsson skulle också träffa Peter Karlsson. Med sig hade han dokumentation från Kalamark.
Peter Karlsson hade tidigare arbetat med utredningen av dubbelmordet i Långared 2011, där två personer fälldes.
Jan Olsson hade börjat engagera sig i Kalamarksmordet efter att Dagens Nyheters reporter Stefan Lisinski bett honom granska kriminaltekniskt material från utredningen.
– Då förstod jag till exempel att det måste ha varit två gärningsmän. Det var två olika sorters tejp som hade använts, säger han.
Gemensamt för dåden i Kalamark och Långared är bland annat att offren bundits med tejp.
– När jag hörde att gärningsmännen i Långared också använt tejp så tog jag kontakt med Peter Karlsson.
Under mitt besök i Borås satt Karlsson och Olsson långa stunder hukade över varsin skärm. Under högtidlig tystnad jämförde bilder de från brottsplatserna.
– Det var då vi gjorde det. Vi insåg att här fanns alla dessa likheter, säger Jan Olsson.
– Många likheter i brottsfall kan vara tillfälligheter, men här stämde en sådan räcka av saker i sättet att utföra brotten.
Sedan dess har de båda fortsatt utreda Kalamarksmordet i samarbete med Kaj Linnas advokat Thomas Magnusson.
– Nu har Peter gått tillbaks till polisen, men vi finns på olika sätt med i resningsansökan och är åberopade som vittnen.

Jag kände ett tvång att skriva. Styckmordsmålet är vår största rättsskandal.

Jan Olsson arbetade som polis under 44 år. Han deltog i Palmeutredningen, var en av de första som kritiserade utredningen av Thomas Quick, var under sju år chef för Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp och har utbildat Sri Lankas polismyndighet i kriminalteknik.
En av de mest uppmärksammade utredningarna – styckmordsmålet – var inspiration för debutromanen ”En mördare blir till” som gavs ut 2013.
– Jag kände ett tvång att skriva. Styckmordsmålet är vår största rättsskandal. De två läkare som dömdes var oskyldiga. Deras liv förstördes totalt.
– I boken låter jag en pastorsadjunkt vara den som misstänks när mord sker och en sopsäck som innehåller kroppsdelar upptäcks. Men det är en fiktiv historia med ett överraskande slut.
Jan Olsson har fortsatt skriva böcker. Nyligen kom ”Mörk midsommar” där advokaten Reine Nelsson är medförfattare.

Jag har ett klart underläge i en domstol. De ser mig som en som fått betalt för att säga så som jag gör.

I tio år har han varit verksam som privat utredare.
– Jag jobbar ungefär tio timmar i veckan för Björn Hurtigs byrå. Det är ett faktum att om en utomstående granskat förundersökningen så innebär det automatiskt att kvaliteten höjs.

Hur är domstolarnas attityd till dig?
– Jag har ett klart underläge i en domstol. De ser mig som en som fått betalt för att säga så som jag gör. Å andra sidan får ju de andra också betalt.

Du är 80 år. Du har inga planer på att sluta?
– Nej. Jag känner inte någon större belastning just nu. Det är stimulerande att jobba på det här sättet. Det är spännande och ställer krav. Och jag känner mig fortfarande nyfiken.