Fura om JO: Kunde råda förvirring om vem som var chef

Elisabet Fura om hur hon förändrade JO, sin utredning om misstänkt korruption i Europaparlamentet och debatten om Advokatsamfundets nya ledning.

Uppdraget är känsligt och tidsramen snäv. Till jul ska Elisabet Fura och hennes kollegor Sir Nicolas Bratza och Jean-Louis Bruguière vara färdiga med sin utredning om misstänkt korruption i Europarådets parlamentariska församling.
– Vi hade vårt första sammanträde i början av juli. Nu kommer vi att börja höra personer som kan ha något att berätta, säger Elisabet Fura.
Orsaken till att den externa, oberoende kommissionen tillsattes är en rapport från tankesmedjan European Stability Initiative (ESI) som i våras presenterade allvarliga anklagelser om att flera ledamöter i församlingen låtit sig mutas. Framför allt handlade det om att man från azerbajdzjanskt håll försökt köpa stöd i samband med en omröstning 2013.
– Utredningen är väldigt känslig. Allt kommer att vara konfidentiellt fram tills att vi levererar vår rapport, säger Elisabet Fura.
– Hur framgångsrika vi blir avgörs av i hur stor utsträckning människor är beredda att samarbeta med oss. Vi är ingen domstol eller polis och vi har inte heller några maktmedel att ta till om människor inte vill berätta för oss vad de vet. Vi kan bara hoppas på deras samarbetsvilja.
– Men om någon som vi kallar inte vill samarbeta så har vi rätt och skyldighet att berätta det i vår rapport.

Har det blivit aktuellt?
– Nej så långt har vi ännu inte kommit.

Bland personalen kunde det ibland råda lite förvirring om vem som egentligen var chef

Mellan 2003 och 2012 var Elisabet Fura Sveriges domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
– Den erfarenheten har jag nytta av på flera sätt i samband med det här uppdraget. Formellt tror jag det är en merit som väger tungt. Det är också en fördel att veta hur Europarådet – och dess parlamentariska församling – fungerar. Som domare fick jag en inblick även i det. Jag är ingen expert, men vet kanske mer än andra jurister om hur det fungerar där. När man valde ut oss tre medlemmar i kommissionen så var det också en av de kompetenser som efterlystes.

Efter åren vid Europadomstolen var Elisabet Fura chefs-JO. Ett uppdrag som hon lämnade för ett år sedan.

Vad är du extra nöjd med att ha uträttat under JO-tiden?

– Att ämbetet blev något tydligare i frågor om mänskliga rättigheter. Tidigare har man kanske inte varit så tydliga i att det finns ett rättighetsperspektiv i det arbete man utfört under flera hundra år.

Under Elisabet Fura genomfördes en genomlysning av organisationen, som hon beskriver som ”lite udda”.
– Den består av fyra ombudsmän som är helt självständiga i utövningen av sitt ämbete. Som chefs-JO var det helt uteslutet att jag skulle gå in och be någon av dem ta tag i en speciell fråga, eller säga hur de skulle skriva i ett beslut. Var och en fattar sina beslut under eget ansvar. Den hållningen färgar av sig på hela organisationen. Bland personalen kunde det ibland råda lite förvirring om vem som egentligen var chef, om det var deras egen JO, eller om det var jag, riksdagen eller konstitutionsutskottet. Ibland kunde det bli lite slitningar.
– Det kunde ibland bli ganska lite utbyte mellan avdelningarna. På så sätt var det nästan som fyra myndigheter i en. Det är inte bra av många skäl. En utomstående som undrar över JO:s linje i en fråga måste få ett enda svar och inte fyra olika. Eller, om det blir fyra olika, så måste man veta varför.
– De här frågorna fick en ordentlig genomgång på olika sätt i genomlysningsprojektet, genom seminarier, interna arbetsgrupper med mera. Processen var jobbig för en del medarbetare och spännande för andra. Det ledde till vissa organisatoriska förändringar. Inte några halsbrytande brott mot tidigare tradition, utan lite avfilningar på olika sätt. Det känner jag mig stolt över att jag gjorde.

Vad ångrar du från tiden som chefs-JO?
– Det avstår jag från att säga.

Runtom i världen börjar mänskliga rättigheter ifrågasättas på olika sätt

I somras har Elisabet Fura också tillträtt som ny styrelseordförande i Raoul Wallenberg Institute of Human Rights and Humanitarian Law i Lund.
– Det är ett jättespännande uppdrag. Jag har alltid tyckt att Wallberginstitutet verkar inom en väldigt intressant nisch, forskning och implementering av både mänskliga rättigheter, biståndsjuridik och folkrätt. Som jag uppfattar det är de en väldigt dynamisk organisation. Jag har varit med som auskultant på ett styrelsemöte och har mitt första som ordförande nu i september.

Vad ser du som institutets viktigaste uppgift?

– Jag måste lära mig deras verksamhet innan jag kan uttala mig mer om vad jag tycker att de ska utveckla eller ändra på. Men runtom i världen börjar mänskliga rättigheter ifrågasättas på olika sätt. Med de två benen – forskning och implementering av mänskliga rättigheter – så har Raul Wallenberg-institutet en väldigt viktig roll att spela till exempel genom att förklara varför mänskliga rättigheter fortfarande är relevanta – och varför de måste försvaras.

Vilken är er huvudmålgrupp, stater eller allmänheten?
– Oj vad svårt, jag har inte riktigt ställt mig den frågan. Men institutet har uppdrag som är finansierade av till exempel Sida, på så sätt finns det statliga uppdragsgivare. Men en stat är ju sina medborgare. Om man bara fokuserar på stater – på regeringar – så når man inte hela vägen. Det måste vara ett långsiktigt arbete där man också jobbar mot en allmänhet och på ett pedagogiskt sätt förklarar sammanhangen.

I vilka delar av världen anser du att mänskliga rättigheter hotas mest?
– Jag vill inte riktigt göra den rankingen. Men många länder befinner sig i krig, i andra finns det en totalitär regim där de mänskliga rättigheterna sätts på undantag eller hotas.

På konsultbasis hjälper jag en estnisk advokatbyrå

Bland Elisabet Furas andra jobb finns expertuppdrag i en statlig utredning om finansiellt stöd till religiösa samfund.
– På konsultbasis hjälper jag också en estnisk advokatbyrå, Ellex Raidla. De är relativt stora på den estniska marknaden, nio delägare och ett antal biträdande jurister. De har ett samarbete med två likasinnade byråer från de andra baltiska staterna- De sysslar med affärsjuridik i vid bemärkelse.

Vad gör du för dem?
– Jag jobbar bland annat med corporate governance- frågor. I Estland har advokatbranschen fokuserat på andra frågor sedan landet för drygt 20 år sedan åter blev självständigt. Nu anser man sig ha kommit så långt att man kan ta tag även i de frågorna. Det verkar finnas en bred samsyn, även bland lagstiftarna, om att det behövs. De är intresserade av Styrelseakademien som vi har i Sverige och anser att Estland är redo för något liknande. Jag är en resursperson i det sammanhanget.

Du arbetar inte med ärenden?
– Jag lämnar inga råd till klienter utan fungerar som en intern resurs.

Jag hoppas att det inte har kostat på för mycket vad gäller Advokatsamfundets anseende

Mellan 1999 och 2001 var Elisabet Fura ordförande för Advokatsamfundet. I våras deltog hon i debatten om samfundets framtid. Valberedningen föreslog att Lena Frånstedt Lofalk skulle bli ny ordförande. I en intern skrivelse förde sex advokater istället fram ett alternativt förslag, Christer Danielsson. Dåvarande ordföranden Bengt Ivarsson twittrade att han ställde sig bakom det senare alternativet.
– Det var långt innan frågan skulle avgöras på fullmäktigemötet. Jag tycker inte att det Bengt Ivarsson gjorde var särskilt lämpligt. Det vet han om, och han har en annan uppfattning. Det får man leva med, säger Elisabet Fura.
I Advokaten kritiserade Fura Ivarssons agerande. ” Har han en egen, dold agenda?” undrade hon.
Vid omröstningen i juni röstades det alternativa förslaget igenom med siffrorna 37 – 24. Christer Danielsson blev ny ordförande.

Hur ser du på det här idag?
– Nu är det avgjort men jag hoppas att det inte har kostat på för mycket vad gäller Advokatsamfundets anseende.

Hur menar du?
– Det är aldrig bra när den här typen av stridigheter blir offentliga. Jag menar inte att man ska lägga locket på, men om debatten förs i media kan det skada människor onödigt mycket. Nu hoppas jag att de har funnit arbetsro i den nya styrelsen, så jag har ingen anledning att diskutera det här mer.

Du var advokat under många år, på slutet delägare på Vinge. Vad saknar du från den tiden?
– Mycket. Dynamiken och spänningen, till exempel. Det kan vara jättekul att jobba med klienter, men också väldigt frustrerande. Att man som konsult inte rår över sin egen tid, det saknar jag inte. Man arbetar aldrig lagom mycket. Antingen är det för mycket och då är man orolig för kvaliteten, att man inte ska kunna leverera det klienten förväntar sig eller till och med göra fel.
– Är det för lite att göra så är man rädd för att vara bortglömd och kanske inte platsa som delägare. Den sidan känner jag att det är rätt skönt att vara av med. Men att jobba mot klient och när dagen börjar inte riktigt veta vad man kommer göra, det är jättespännande.