Driver banbrytande mål ideellt: ”Känner stort ansvar”

Driver banbrytande mål ideellt: ”Känner stort ansvar” Foto: Peter Johansson Foto: Peter Johansson

Demonstrationen hade just inletts när poliserna bromsade in vid Röda torget. De flesta av dem var unga män, utrustade med automatvapen. Många av dem ska ha luktat alkohol. Bryskt samlade poliserna ihop det femtontal hbtq-aktivister som kommit till torget för att demonstrera. Bland dem fanns RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund och juristen Kerstin Burman. De var i Ryssland med anledning av de vid tillfället nyantagna ryska lagar som förbjuder ”propaganda” riktad mot underåriga och som rör ”icke-traditionella sexuella relationer”.
– Vi hade egentligen inte tänkt vara med i demonstrationerna, men de ryska aktivisterna bad oss delta, säger Kerstin Burman.
– De menade att det var det bästa sättet att få internationell uppmärksamhet.

Driver banbrytande mål ideellt: ”Känner stort ansvar”

Det här var under OS i Sotji vintern 2014. Samtidigt arrangerades flera andra manifestationer runtom i Ryssland.
Kerstin Burman och Ulrika Westerlund fördes till häkte. De släpptes efter en och en halv timme.
– Det var uppskakande att möta rysk polis, men vi hann inte vara rädda för vår egen säkerhet, säger hon.
– Att lämna polisstationen och se de unga aktivisterna vara kvar därinne, inspärrade i en bur mitt i lokalen, det var en fruktansvärd känsla. Vi visste att de med största sannolikhet skulle utsättas för våld.
– Då trodde vi att det här var en kulmen, men sedan dess har det bara blivit värre för hbtq-världen i Ryssland. Och inte bara för dem, många andra av civilsamhällets organisationer har drabbats hårt.

”Att lämna polisstationen och se de unga aktivisterna vara kvar därinne, inspärrade i en bur mitt i lokalen, det var en fruktansvärd känsla.”

Som nyexaminerad jurist jobbade Kerstin Burman med antidiskrimineringsfrågor på Byrån för lika rättigheter i Kista.
– I det arbetet kom jag i kontakt med många transpersoner, en grupp vars livsvillkor jag inte haft någon stor insikt i tidigare. Jag fick höra om många problem som fanns i vardagen och jag förstod att det rent juridiskt fanns det en hel del man kunde göra åt det, säger hon.
– Skatteverket hade listor på vad som var mansnamn, vad som var kvinnonamn och vad som var könsneutrala namn. Att uppdatera de här listorna var en stor mackapär. Vi tyckte att det var individens egen rätt att kunna använda det förnamn som man använder sig av, att staten inte ska lägga sig i det.

”Vi tyckte att det var individens egen rätt att kunna använda det förnamn som man använder sig av, att staten inte ska lägga sig i det.”

2007 bestämde hon sig för att driva målet ideellt. Två år senare vann hennes klient i Regeringsrätten. Under tiden hade Kerstin Burman hört talas om en annan omständighet som hon ville se närmare på. Det handlade om personnummer.
– De visar bland annat ens juridiska kön. Det kan ge problem för människor som lever som kvinna, men när de ska legitimera sig så står det att de är män. Det kan leda till konstiga situationer som i sin tur kan leda till hat och hot.
– För många av de här personerna var inte det viktiga att göra en operation av kroppen eller könsorganen. De ville bara ha ett nytt personnummer, som fungerade i deras vardag.
– Bara för att ändra det här administrativa så ställde staten som generellt krav att man skulle sterilisera sig. Det innebar också att man inte fick spara könsceller för framtida bruk – utan man skulle helt sakna fortplantningsförmåga.
– Som transsexuell så får man inte själv bestämma om man ska byta personnummer. Socialstyrelsens rättsliga råd gör en bedömning av hur genuin en person är i sin önskan. Man ska genomgå en omfattande medicinsk utredning, bara för att få byta personnummer. I mina ögon borde det vara lika lätt som att byta förnamn. Jag kan inte förstå hur någon annan än jag själv ska få bestämma över hur jag lever och identifierar mig. Staten lägger sig i rättighets- och integritetsfrågor på ett sätt som inte är modernt eller hör hemma i ett demokratiskt samhälle.

” Staten lägger sig i rättighets- och integritetsfrågor på ett sätt som inte är modernt eller hör hemma i ett demokratiskt samhälle.”

Kerstin Burman kom fram till att det borde gå att vinna en domstolsprocess, men hon behövde någon som var villig att driva frågan. Hon sökte brett via nätforum, föreningar och andra kontakter. Budskapet var tydligt: om någon ställde upp så kunde hon själv erbjuda gratis juridisk hjälp.
– Många hörde av sig men det var ändå svårt att hitta någon. En del ville inte riskera att behöva figurera i media. Processen inleddes för snart tio år sedan Den här gruppen har länge varit osynlig i media och fått bättre utrymme och plattformar först under de senaste åren. Nu skriver media bättre om de här frågorna än vad de gjorde då.
– Att driva ett sådant mål innebär också att man överklagar om man får nej i första instansen. Det fanns risk för en lång och utdragen process. Det avskräckte flera. Till slut hittade vi ändå en individ som var beredd att göra det här av politiska skäl.

Hur förberedde du dig?
– Jag läste extremt mycket. Både internationella och svenska rapporter. Förarbeten och europarättspraxis. Jag hade också en ständig dialog med de berörda. Eftersom jag själv inte är transperson hade jag ingen erfarenhet eller full förståelse för alla frågor. Jag behövde få dem förklarade för mig, så att jag sedan skulle kunna göra dem begripliga för domstolen som förmodligen inte heller hade någon större erfarenhet i ämnet.

Första instans var förvaltningsrätten.
– Nämndemännen gick på vår linje och juristdomaren avslog. Vår motpart Socialstyrelsen överklagade till kammarrätten. Där var domen enig: de kom fram till att steriliseringen stred mot grundlagen och Europakonventionen och att den var att se som ett tvång. De kom fram till att det här kravet inte längre kunde tillämpas.
– Och Socialstyrelsen överklagade det sedan inte vidare.

Varför?
– Min bedömning är att de överklagade till kammarrätten för att de ville ha en enig dom. Min uppfattning är att de välkomnade domen så att de själva kunde åsidosätta det här kravet.

”Jag behövde få frågorna förklarade för mig, så att jag sedan skulle kunna göra dem begripliga för domstolen”

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, hade under flera år lobbat mot politikerna för att steriliseringskravet skulle tas bort. Under domstolsprocessen hade de samordnat arbetet med Kerstin Burman och hennes klient.
– Vi försökte få mycket medial uppmärksamhet så att politikerna skulle förstå det problematiska. Och ett halvår efter domen röstades sedan en sådan ändring igenom i riksdagen.
Därefter inledde Kerstin Burman en skadeståndsprocess mot svenska staten, för 160 personer som tidigare hade underkastat sig steriliseringskravet. Justitiekanslern sade nej i skadeståndsfrågan. Kerstin Burman började då förbereda en stämningsansökan samtidigt som RFSL fortsatte sin lobbyingkampanj. Kerstin Burman hade just verkställt utbetalningen om avgift för stämningsansökan när beskedet kom – regeringen gick med på att frivilligt betala ut skadestånd. Frågan skulle inte behöva lösas i domstol.

Kändes det snopet?
– Både och. Jag hade lagt ned hundratals timmar på stämningsansökan. Men både individerna i gruppen och jag tycker att det är mer värt med en ursäkt, att regeringen frivilligt tar på sig ansvar. Och det går mycket snabbare än vad en domstolsprocess skulle kunna göra.

”Det är mer värt med en ursäkt, att regeringen frivilligt tar på sig ansvar. Och det går mycket snabbare än en vad en domstolsprocess skulle kunna göra.”

Enligt regeringens lagförslag ska de som tvångssteriliserats vid en könskorrigering mellan 1972 och 2013 kunna få 225 000 kronor i ersättning av staten.
– Regeringen avser att ersätta alla som steriliserats vilket är välkommet. Det föreslagna beloppet är i linje med vad regeringen utbetalat tidigare i liknande ärenden där regeringen betalat ut ersättning frivilligt, men lägre än vad RFSL har ansett vara rimligt. RFSL kommer fortsätta opinionsbilda för ett högre belopp så får vi se vad riksdagen till slut beslutar.
– Regeringen avser att ersätta alla som steriliserats vilket är välkommet, säger Kerstin Burman. Det föreslagna beloppet är i linje med vad regeringen utbetalat tidigare i liknande ärenden där regeringen betalat ut ersättning frivilligt, men längre än vad RFSL har ansett vara rimligt. RFSL kommer fortsätta opinionsbilda för ett högre belopp så får vi se vad riksdagens till slut beslutar.

”I perioder hör väldigt många av sig och vill ha hjälp i individuella ärenden. Den möjligheten har inte jag.”

Kerstin Burman arbetar heltid som förbundsjurist på LO-TCO Rättsskydd. Hon är ombud för fackförbundens medlemmar i arbetsrättsliga mål. Arbetet för transpersoners rättigheter sker fortfarande helt på ideell basis och på fritiden.
– Men jag har en förstående arbetsgivare som tycker att det här är viktiga frågor, och som ser det som kompetensutveckling. De har varit flexibla och till exempel låtit mig gå på förhandlingar på arbetstid.
– Men såklart, vissa veckor undrar jag hur jag ska få ihop livet. Det blir arbetsanhopningar. Men jag tycker att det här är extremt viktiga frågor. Och just nu finns det ingen annan som driver dem.

Känner du ett ansvar, menar du?
– Det här är väldigt utmanande och intressant juridik. Det handlar om gränsdragningar, om lagstiftarens befogenheter, om integritet. Det är spännande och delvis outforskade ämnen som haft betydelse för väldigt många människor. Visst känner jag ett stort ansvar för att driva de här målen. RFSL försöker få finansiering för att anställa en egen jurist. Till dess så gör jag det, så länge jag kan få det att gå ihop på fritiden.
– I perioder hör väldigt många av sig och vill ha hjälp i individuella ärenden. Den möjligheten har inte jag. Jag har bara möjlighet att driva ärenden i strategiskt viktiga frågor som kan ändra förhållandena för många människor.

Har du funderat på att gå över till egen verksamhet?
– Många föreslår att jag ska öppna eget och ta betalt. Men jag vet bara inte vem som i dagsläget skulle betala. I så fall skulle jag behöva förlita mig på rättegångskostnader. Hittills har jag visserligen inte förlorat något av de tiotal mål jag drivit så på det sättet skulle det ha gått bra, men ofta handlar det om förvaltningsrättsliga mål och då täcks ju inte rättegångskostnaderna av motparten.

Relaterade Artiklar