”Domarkåren har ett attitydproblem”

”Domarkåren har ett attitydproblem”  
Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX / Foto: Claudio Bresciani / SCANPIX /

I romanen ”Domardansen” skriver Per E Samuelson och Lena Ebervall om en bortglömd rättsskandal: ”Vår baktanke är att skildra dagens samhälle”

Till hösten släpper advokatparet Per E Samuelson och Lena Ebervall sin femte verklighetsbaserade roman. ”Domardansen” berättar den i dag relativt bortglömda historien om Folke Lundqvist, rådman vid Stockholms rådhusrätt, som på 1950-talet var centralfigur i en av de så kallade rättsröteaffärerna.
Romanens utgångspunkt är konstnären Gustaf Unman.
– I slutet av 20-talet hade han ärvt ett tiotal centralt belägna fastigheter i Stockholm. Därmed blev han mångmiljonär, säger Per E Samuelson.
– Han älskade att gå på krogen och måla tavlor men höll inte särskilt väl i pengarna. Arvet han fått rann till familjens förskräckelse mellan fingrarna på honom.
Gustaf Unman blev omyndigförklarad enligt en ”slöseriparagraf” som fanns under 1930-talet. Folke Lundqvist utsågs till hans förmyndare.
– Han var ung och framåt och väldigt väl ansedd. Dömde rätt och snabbt. Han rörde sig i samhällets finare kretsar och spåddes en lysande framtid.
Efter några år under Lundqvists förmyndarskap hade Unmans förmögenhet försvunnit. Konstnären anklagade domaren för att ha förskingrat pengarna.
– Han skaffade sig rådgivare – advokater – som sa samma sak. Men det slutade med att polisen en mörk novemberdag 1935 knackade på hos Gustaf Unman. Utan rättegång spärrades han in på Beckomberga. Även hans advokat hamnade på mentalsjukhus. Bakom låg påtryckningar från domare Lundqvist.

”Ingen tror på de som ropar, ända tills händelseförloppet tvärvänder och alla tror på dem.”

– Det utreddes i omgångar av JO och JK, av regeringen. Men alla friade den här domaren, som fortsatte göra karriär.
20 år senare, i början av 1950-talet, väcktes ter misstankar mot domaren.
– Då beslås han med förskingring i ett helt annat fall. 30-40 ytterligare offer blir kända. Då döms han till sex års straffarbete.
– Lundqvist-fallet handlade om intrigspel och vänskapskorruption. Makthavarna skyddade varandra. Ingen tror på de som ropar, ända tills händelseförloppet tvärvänder och alla tror på dem.

Vad måste till för att åstadkomma en sådan vändning?
– Att tillräckligt många klagar. Och att någon förstår att det här är fel, och tar tag i det. I Quickfallet var det journalisten Hannes Råstam. Här var det åklagaren Lennart Eliasson som tog sig an fajten trots alla makthavare han fick emot sig.
– Till slut blev det så många frågetecken runt Lundqvist att det var ohållbart att inte tillsätta en polisutredning. Det finns en parellel till metoo. Så länge en kvinna klagar i tysthet på att någon tafsar så är det ingen som tror henne, när tillräckligt många talar tänds plötsligt brasan. Allt som var omöjligt blir möjligt.

Rättegången i Stockholms rådhusrätt 1953. Lundqvist hade brutiti benet och lät sig demonstrativt bäras in på bår i rättssalen. "En av de dråpligaste scenerna i svensk rättshistoria. Han ville förhala", säger Per E Samuelson.

Rättegången i Stockholms rådhusrätt 1953. Lundqvist hade brutiti benet och lät sig demonstrativt bäras in på bår i rättssalen. "En av de dråpligaste scenerna i svensk rättshistoria. Han ville förhala", säger Per E Samuelson.

”Domare har höga tankar om sig själva. Ser de en kollega anklagas för något, så tror de inte på det.”

Till skillnad från Haijby- och Keijne-affärerna är fallet i dag mer eller mindre bortglömt.
– Det tror jag beror på att han var just domare, att det var en av rättsväsendets egna som orsakade övergreppet. Boken handlar framför allt om hur han i 25 år skyddades av makthavare i Sverige, och om varför det måste ta 25 år innan ett rättsövergrepp kan avslöjas. Vi ser detsamma i Quickskandalen och liknande fall.
– Domare har höga tankar om sig själva. Ser de en kollega anklagas för något, så tror de inte på det.

Upplever du att domarna har liknande självbild i dag?
– Ja. Det är därför vi skriver boken. Vår baktanke är att skildra dagens samhälle genom att berätta hur det var för några år sedan.

När jag intervjuade dig för några år sedan pratade du om den ”fientliga stämning” som kan infinna sig i brottmål. Upplever du att den har avtagit?
– Nej. Den svenska domarkåren har ett attitydproblem. I allt för hög grad utgår de från att de som är åtalade är skyldiga. Det ska vara tvärtom. Det attitydproblemet måste vi diskutera och ta itu med på bred front för att försöka komma till rätta med, om det ens går. Självförnekelsen består, det är min bestämda uppfattning.

” De få advokater som nu blir domare blir så att säga uppätna av systemet. De är för få för att kunna göra någon skillnad. ”

Förs den här diskussionen?
– Vi försöker föra den i romanform. Jag för den också när jag håller föredrag för domare, åklagare och poliser.

Vad möts du av för reaktioner under föredragen?
– Domarna är intresserade, men glatt oförstående. ”Vi är ju objektiva, vad menar du?” brukar attityden vara. Det här sker på det omedvetna planet. Åklagare och poliser är också oförstående. ”Nio av tio som vi åtalar fälls ju” är attityden. Bland försvararna, däremot, så håller alla med mig. Det är tydligt att de här olika yrkesgrupperna ser på den svenska brottmålsprocessen på helt olika sätt.
– Jag tror att rekryteringsbasen för domarkåren måste breddas, så att man får in andra yrkesgrupper från rättsväsendet i domarrollen. De få advokater som nu blir domare blir så att säga uppätna av systemet. De är för få för att kunna göra någon skillnad.
– Det står i lagen att oskuldspresumtionen ska gälla. Men i praktiken är det tvärtom. Det råder skuldpresumtion i Sverige.

Relaterade Artiklar