"BT Kemi-målet var som en thriller"

Våren 2015 lämnade Staffan Michelson delägarskapet på advokatbyrån Hellström. Han övergick till en roll som senior rådgivare. Som 67-åring ville han få mer tid över till sina studier.
– Nu kunde jag gå in i hårdvarv på min avhandling. Jag är någonstans halvvägs i skrivandet, säger Staffan Michelson
Handledaren sitter vid rättssociologiska institutionen i Lund. En del av studierna sköter Staffan Michelson på egen hand. I dag befinner han sig på ett studentkafé i Kräftriket i utkanten av Stockholms universitetsområde.
Avhandlingen har arbetstiteln är ”Konflikt och system”. Ämnet är ”civila drivkrafter och rättsmedel i miljörätten”.
– Det handlar om miljörättens civilrättsliga perspektiv. Genom åren har pendeln slagit fram och tillbaka vad gäller civilrätten kontra offentlig rätt och förvaltningsrätt. Vilken sida av rättssystemet som från tid till annan har varit dominant, det har skiftat.

Hur ligger det till nu?
– 1800-talet och början på 1900-talet, det var civilrättens tid. Dåtidens miljörätt fick sin prägel av ett rent civilrättsligt tänkande. Till viss del lever det där fortfarande kvar. Den civilrättsliga konfliktsidan är miljörättens ursprungliga kärna. Sedan har man byggt på med en mängd administrativa system och tillsyns- och tillståndssystem.
– De har sitt berättigande, men jag lägger fokus på det jag tycker är intressantast; den
enskilde människan och dennes förhållande till rättssystemet och till det ekologiska systemet.

När blir du klar?
– Våren 17 skulle jag tro att det kan handla om.

Varför vill du göra det här?
– Som så ofta var det flera saker som spelade in. Min egen far skrev en fil lic-avhandling på ålderns höst. Han är i mycket min förebild. Lite tänker jag ”kunde han så kan jag”.
Advokaten Gunnar Michelson arbetade med miljörätt ”innan begreppet egentligen var uppfunnet”. Han startade sin byrå i Alingsås 1943.
– Då sa man snarare vattenrätt. Han kom från Hälsingland och längtade tillbaks dit i hela sitt liv, minns Staffan Michelson.
– Han pratade ofta om fördärvet av forsarna, om Ljusnans reglering till exempel. Pappa var engagerad i den tidens stora miljöfråga, vattenkraftens utbyggnad. Den har sina väsentliga fördelar, men också svarta baksidor. Den har exploaterats hårt
Under 1960-talet drev Gunnar Michelson åtskilliga vattenrättsliga mål. Staffan blev inspirerad. 1965 började han själv studera juridik. Men att plöja ny mark tar tid. Processerna var ofta långdragna.

”Vid husrannsakan hittades vd:n fickkalender. Längst bak hade någon skrivit överskriften "Att åtgärda". Under stod det "1. Gillberg, 2. Michelson".”

Staffan Michelson säger att han ”nästan exakt” kan pricka in den punkt då ordet ”miljö” kom in i språket.
– Det var mellan 1966 och 1969. Innan dess fanns det ingen miljörörelse över huvud taget. Miljöskyddslagen kom 1969. Förarbetena var en utredning från emissionssakkunniga om buller och luftföroreningar. Den låg till grund för miljöskyddslagen. Precis under de här åren började frågan bli het, och formade sig till ett särskilt ämne. Vi fick ett ord vi kunde använda oss av för att rama in det som idag ibland kallas för ”hållbarhet”. Vi blev bättre rustade att sätta begrepp på ett växande problem.
– Själv pluggade jag under den här tiden. Med miljöfrågorna hittade jag ett väldigt intressant sätt att motivera mina juridikstudier. Juridik är inte så extremt spännande i sig, man behöver fokusera på vad den ska användas till. Den rollen fyllde miljöfrågorna för mig. Det var ett väldigt spännande tankesystem.
Tidigt 1970-tal var Gunnar Michelson ombud för Norra Hallands luft och vattenvårdsförening i samband med en process om vattenutsläpp från Ringhals. Kärnkraftverket hade släppt ut radioaktivt vatten i ett vattendrag utanför Varberg. I målet fungerade Staffan Michelson som pärmbärare åt fadern. I samma process hade Gunnar Michelson kallat in miljödebattören Björn Gillberg som tekniskt biträde.
– Pappa var den som först hade modet att anlita den då högst kontroversielle Gillberg som biträde i en rättegång. Han betraktades som något katten släpat in i domstolen.

Varför?
– På 60-talet ansågs Björn Gillberg vara fruktansvärt uppkäftig. Han var ytterst kamplysten och rakryggad och blev offentligt osams med många makthavare, till exempel generaldirektören för Naturvårdsverket. Han fick sina forskningsanslag indragna för att ha stuckit ut hakan. Björn var på väg att utvandra till Amerika, men kom tillbaka när folk samlat ihop pengar så att han kunde starta sitt Miljöcentrum.

När Staffan Michelson varit advokat i tre veckor lämnade han in stämningsansökan mot ogräsmedelstillverkaren BT Kemi i Teckomatorp i Skåne. Trädgårdsmästaren Carl-Johan Ahl hade fått sina odlingar förstörda och menade att det berodde på BT Kemis utsläpp.
Carl-Johan Ahl och hans fru Agnethe hade etablerat sig i Teckomatorp ungefär samtidigt som BT Kemi tog över den gamla sockerbrukslokalen.
I början av 1970-talet hade paret kommit i kontakt med en genetikforskare som satte de misslyckade odlingarna i samband med ogrästillverkarens utsläpp. Björn Gillberg kopplades in. Processen mot BT Kemi skulle bli den första för hans nystartade stiftelse Miljöcentrum. Med hjälp av provtagningar upptäcktes fenoxisyror i jorden, både i Ahls växthus och i bevattningsvattnet. Gillberg tipsade trädgårdsmästaren om att samtidigt anlita Staffan Michelson.
– I Teckomatorp betraktades Carl-Johan Ahl mer eller mindre som en galning som dillade om att det skulle flyta fenoxisyror sju kilometer från Teckomatorp, säger Staffan Michelson.
– BT Kemi och andra gjorde vad man kunde för att få honom att framstå som en knäppgök. Men han var allt annat än det, en oerhört tänkande, driftig och medveten människa. Han hade mod och förmåga att hävda sin rätt.
– För honom handlade allt detta om ren självbevarelsedrift.
I och med skadeståndsprocessen blev BT Kemi en riksangelägenhet. Innan dess hade saken under åtskilliga år enbart behandlats i skånemedierna.
Ett crescendo kom med huvudförhandlingen i skadeståndsprocessen.
– Först då fann det något konkret att rapportera om, konstaterar Staffan Michelson.
För P3 Dokumentär har Björn Gillberg tidigare beskrivit det som att alla – myndigheter, media och allmänheten – stod på bolagets sida.
– Precis så var det. Det fanns en väldigt stark misstro, säger Staffan Michelson.

Hur visade det sig?
– Till exempel genom att en juridikprofessor, som inte lever längre, skrev raljerande i Kvällsposten om hur vi var ute och cyklade. Han ansåg att det var fullständigt omöjligt att bevisa ett orsakssamband mellan BT Kemis utsläpp och de skador som drabbat Carl-Johan Ahl. Och det var den allmänna meningen då.
– Själv var jag ju så inne i det – och så säker på sambandet – att jag inte kunde se annat än att vi hade rätt och borde vinna målet.
Tvekade du aldrig att ta dig an ett så stort mål när du var helt ny som advokat?
– Nej. Jag tyckte att allting var väldigt övertygande. Men i backspegeln ser jag att vi hade extrem lite bevisning färdig när vi stämde.
– Men jag kände tydligt det kompakta motståndet från alla möjliga läger.
– Ingen trodde på oss, i alla fall inte på helheten. Var och en hade sin egen lilla teori, ”det kan hända att det luktar, men det kan väl inte drabba hans växter” och ”det är klart att det kanske växer dåligt i hans växthus, men BT Kemi säger ju att det beror på bor i grundvattnet”. Och så vidare.
– För att få hela pusslet på plats krävdes det sammanhang som en rättegång ger. För att den i sin tur skulle kunna fungera behövdes en massa olika inslag, ifrån det som kom fram i polisutredningen, sånt som kom genom koncessionsnämnden för miljöskydd som förordnade om utredningar. Det ena gav det andra.

Bild från BT Kemi i Teckomatorp. Arkiv. <br />
Foto: TT

Bild från BT Kemi i Teckomatorp. Arkiv.
Foto: TT

I dag vet vi att processerna kring BT Kemi till stor del påverkade utformningen av miljölagstiftningen och hur den tillämpas i rätten.
Rättegången i civilmålet var omfattande. 27 vittnen och sakkunniga hördes under den sex veckor långa huvudförhandlingen.
– Samtidigt hade vi ett tätt samspel med polisens utredning. Jag stämde BT Kemi den 15 juni -76. Åklagaren lämnade in åtalet två veckor senare, den 1 juli, säger Staffan Michelson.
– Ytterligare en vecka senare begärdes kvarstad på BT Kemi. Jag ville att domstolen skulle säkra så stor delar av lagret som skulle åtgå för täcka skadeståndet till Ahl. I stället fick vi ett borgensåtagande från det danska bolaget som förhandlades fram för att vi skulle ta tillbaka vår kvarstadsansökan Det var det som gjorde det möjligt för Ahl att så småningom få ersättning för sina skador.
– Själva braket kom med domen i skadeståndsmålet sommaren 1977. Då bröt det verkligen igenom. En vecka senare kom brottmålsdomen där de blev frikända
Ytterligare en vecka senare hade Staffan Michelson rest ner till åklagaren Jan Linders i Landskrona. Tanken var att diskutera nästa steg i de olika processerna
– Han mötte mig på trappan, ropade: ”Staffan, de har hittat 150 nya tunnor i Teckomatorp.
– BT Kemi hade försökt gömma undan bevis.
Tillsammans med åklagaren hoppade Staffan Michelson omedelbart in i en polisbil. Under färden från Landskrona till Teckomatorp –knappt två mil – insåg han betydelsen av vad som hänt.
– Det här var själva brytpunkten. Nu hade BT Kemi totalt tappat fotfästet.
Framme vid fabriken möttes de två juristerna – och deras poliseskort – av en ovanlig syn.
Uppflugen på en gaffeltruck, med uppkavlade skjortärmar och med håret på ända – satt BT Kemis platschef.
– Alla tillgängliga krafter på fabriken var engagerade i att få undan de här tunnorna på något sätt. Ungefär samtidigt så hade folk från länsstyrelsen kommit till platsen för att inspektera. Någon, jag vet inte vem det var, säger till mig ”det här ska vi kanske ligga lågt med just nu ”. Jag svarade ”jag måste nog berätta det för mina vänner. Då menade jag min klient och Björn, som var i USA just då.
– Sedan kablades snart nyheten ut. Då kom länsåklagaren in i bilden och beslutade att vd:n och platschefen skulle anhållas.
Vid en husrannsakan på BT Kemi upptäckte polisen en stor mängd förfalskade protokoll.
– En kille som så småningom vittnade sa att han blivit beordrad att sitta och flytta på kommatecknet i mängder av förfalskade analysprotokoll. Men med det hände ingenting eftersom åtalet föll igenom.

Varför?
– Hela brottmålet kom att drabbas av någon sorts elefantiasis. Det svämmade över alla bredder. Länsåklagaren kunde inte hålla saken samlad till ett specifikt åtal. Det växte och blev för stort.
Vid husrannsakan hittades också vd:ns fickkalender. Längst bak hade någon skrivit överskriften ”Att åtgärda”.
– Under stod det ”1. Gillberg, 2. Michelson.” Vad det exakt betydde, det förtäljer inte historien, konstaterar Staffan Michelson.

Blev du rädd?
– Jag blev taggad. Från första mötet med klienten fram till den dag vi återkallade talan i hovrätten så var det som en resa i en thriller. Men visst fanns det stunder av kuslighet.

Kände du dig hotad?
– Nej, men man hörde talas om hot i liknande sammanhang. Just då förstod jag inte att det kunde vara farligt. Men det var starka intressen som kolliderade. BT Kemis ägare var ytterst det anonyma ekonomiska systemet

– Att målet fick så stora effekter beror på att det var ett väldigt samspel mellan drivkrafterna: Ahls skadeståndsprocess, som jag drev med Björn Gillberg som tekniskt biträde, åtalet och hela polisutredningen runt BT Kemi och den allmänna debattstormen.
– Det började som en lokal debatt mellan å ena sida lojala anställda som var förbannade på folk som bara klagade på att det luktade illa från fabriken. Och å andra sidan grannar som klagade allt mer högljutt på att barn blev allergiska och fick eksem.
– Ingen av de här delarna hade kunnat vara utan varandra. Drivkraften som fanns i den här växande debatten gav näring åt – och fick näring ur – ur den civilrättsliga processen. Den blev ett forum. Den gav möjlighet att föra bevisning om alla möjliga hydrologiska, kemiska, biologiska och växtbiologiska sammanhang.
Omtalat är tv-framträdandet där en av bolagets högsta chefer drack av avloppsvattnet. Han framhöll att de ”förbättrade den sexuella förmågan”
– Javisst. Han menade att man blev potent av att dricka fenoxisyror, säger Staffan Michelson.
Det har spridits uppgifter om att den avloppsdrickande chefen kort tid senare avled i cancer, vilket inte stämmer. Däremot gjorde en annan av BT Kemis högsta företrädare just det.
– Något orsakssamband har aldrig kunnat bevisas. Men det finns väldigt starka spekulationer. Att de tillverkade cancerframkallande substanser, det finns det ingen tvekan om.
– Hela tv-framträdandet var extremt kontraproduktivt för BT Kemi själva. Det åskådliggjorde hur skilda tankevärldar vi befann oss i. den här danske direktören som var övertygad om fenoxisyrornas nyttighet och lämplighet. Det var en fördel för miljörörelsen. Han var inte i närheten av tanken att det här skulle hamna i en svensk samtalsmiljö där det här endast uppfattades som fullkomlig galenskap. Själv trodde han på sitt budskap.
– Det var en väldig polarisering. De trodde verkligen på att det var bra grejer de tillverkade. De anställda skrev en skrivelse till koncessionsnämnden 1976 där de samtliga intygade att de dagligen sysslade med de här produkterna och att ingen av dem hade några eksem, astma eller andra obehag.
Om skadeståndet förhandlade Staffan Michelson med det danska moderbolagets advokater efter BT Kemis konkurs. Göran Luterkort, som några år senare skulle ta över ordförandeposten i Advokatsamfundet, var likvidator.
– Luterkort förklarade för mig hur barnslig jag var som inte accepterade vad det danska moderbolaget tyckte var ett extremt generöst erbjudande, 700 000 eller så.
– Första förlikningserbjudandet hade varit på 50 000. De fick 1 250 000. När skulderna täckts räckte det till en utlandsresa.
Staffan Michelson konstaterar att processen aldrig blivit av ifall Carl Johan Ahl inte varit så hårt ekonomiskt drabbad.
– Min klient hade allt att vinna och inget att förlora. Alla pengar var slut. Han hade inte råd att värma upp växthusen längre. Det här var sista utposten före ekonomisk ruin. Och ska man processa i sådana här sammanhang så ska man ha en klient som är ekonomiskt väldigt svag eller ekonomiskt väldigt stark.
– Det är tyvärr något som fortfarande består. Man måste vara så utblottad att det inte gör något om man förlorar processen och åker på tre miljoner i rättegångskostnader.
Av Ackordcentralen i Malmö fick Carl Johan Ahl hjälp att hålla borgenärerna på avstånd.
– Nu kunde han alltså bygga nya växthus och komma igång. Sonen tog över dem senare.

”Idag träffar man inte på direktörer som dricker fenoxisyror i tv. När det sker skumraskaffärer, så sker de i det tysta”

Under 1980-talet företrädde Staffan Michelson ett 80-tal fastighetsägare Höganäs som övervägde en talan mot ett industriföretag. Han ser händelsen som en illustration för tidens attityd:
– När vi först framförde våra anspråk möttes vi av en ytterst arrogant attityd. Det andades gammal brukspatronanda. Det tydliga budskapet var att den som bor i närheten ska vara tacksam mot fabriken och inget annat.
– Arrogansen var så pass påtaglig och tydlig att den var ytterst hjälpsam i att ena de här 80 fastighetsägarna och göra dem helt eniga i att nu kör vi, det är liksom ingen tvekan.
– Den andan, som mötte oss så ofta under den här tiden, den ser man sällan idag. I dag träffar man inte på direktörer som dricker fenoxisyror i tv. När det sker skumraskaffärer, så sker det i det tysta.

Staffan Michelson konstaterar att den tidiga miljörörelsen sprack vid mitten av 1970-talet.
– Det var av ideologiska skäl. Konfliktfrågan handlade om hur miljörörelsen skulle driva sin kamp. Gillberg med medspelare förfäktade att civila processer i domstol var det bästa sätter. Mot det stod den tidens rätt aggressiva tänkande med vänsterrrörelser som hårt ville politisera miljörörelsen och i stället se frågan som något för gatans parlament.
Attityden att domstolar skulle undvika miljöfrågor höll i sig länge. På 1980-talet deltog Staffan Michelson i en debatt i Göteborg. Dåvarande miljöministern Birgitta Dahl (S) satt i panelen.
– Jag och professor Per-Henrik Lindblom argumenterade för en stark pluralistisk syn med betoning på domstolarnas betydelse för miljörätten. Men då sa Birgitta Dahl att miljöfrågorna ”var alldeles för viktiga för att kunna hanteras i domstol”.
– Det är ett bra exempel på de ideologiska skiljelinjerna, som var mycket tydligare då.

Finns det fortfarande behov av processer som den mot BT Kemi?
– Ja.

Varför ser vi dem inte längre?
– De som förr kallades miljösyndare skärper sig, många är mer aktsamma – eller slipade.

Hur kommer miljörätten att utvecklas framöver?
– Jag tror att de vidgade kunskaper som kan föras in i domstolen med teknisk kompetens kommer att få allt större betydelse. Det kan minska risken att viktiga beslut om framtiden fattas av personer som är inkapslade i en allt för begränsad kommunikationsvärld.
– Om BT Kemi skulle upprepas idag är jag inte säker på att Carl Johan Ahl skulle ha samma möjligheter att driva sin process.
– Då var rättshjälpen fortfarande ganska generös och Ahl hade dessutom stöd av frivilliga krafter tack vare Miljöcentrum. I dag har rättshjälpsförsäkringarna blivit så urgröpta att det är alldeles för stora ekonomiska risker för att gemene man att hävda sin rätt.
– Det är svårt för andra än banker, försäkringsbolag, storföretag, fackförbund och offentliga organ att finansiera en rättegång.
– Det engagemang som fanns på 70-talet har tagit sig andra vägar – in i politik, näringsliv och organisationer. Det har naturligtvis sina fördelar, men medaljens baksida är att vi förlorar mycket av den transparens och den unika mekanism för omsorgsfull problemlösning som rättegångsförfarandet möjliggör.

Vad skulle kunna ändra på det?
– Ändrade regler för rättshjälp och rättegångskostnader. Och – inte minst – genomgripande reformering av de vanligaste försäkringarnas rättsskydd.
– Det här minskar det kunskapsutbyte som kan ske i en offentlig inrättning som domstolar. Det är samma sak med tillståndsprövningar. Sökanden iordningställer beslutsunderlaget. Domstolen, länsstyrelsen eller annan tillståndsmyndighet granskar om underlaget är tillräckligt. När de upplever att så är fallet bereds sakägare, kommuner och andra tillfälle att yttra sig. Men processen är utformad så att det ovilkorligen är sökanden som tillrättalägger beslutsunderlaget. Sökande regisserar processen och har därmed ett väldigt starkt inflytande över utfallet.
– Att konflikten med den här täkten Bunge på Gotland blev så lång och utdraget och svårsliten , det tror jag beror på det här. Om hydrologer redan från början haft möjlighet att göra en förhandsbedömning så hade varnande fingrar kunnat höjas långt tidigare.
– Obalansen om vem som sitter på informationen och vem som lägger informationen till rätta, det är ett kärnproblem i hela miljörätten.

Ursprungligen publicerad i Legally yours 5/2015

Relaterade Artiklar