Krönika: 25 år i branschen – affärsjuridik då och nu

I år är det 25 år sedan jag började på affärsjuridisk advokatbyrå (den hette Lagerlöf & Leman och var Sveriges största). Det har fått mig att reflektera över skillnader mellan då och nu.
De är många.
En första gäller vad man som juridikstudent vet om affärsjuridikvärlden och dess aktörer. För egen del – och det tror jag gällde många av mina generationskamrater – visste jag inte ett dyft. De affärsjuridiska byråerna var en okänd värld. Jag sökte till två av dem, men det var bara för att de var de största (Mannheimer Swartling var den andra). Vad byråerna egentligen gjorde och vad som skilde dem åt hade jag ingen aning om (det var mycket som skilde dem åt insåg jag småningom). Idag är det helt annorlunda. På utbildningsorterna ordnas årliga arbetsmarknadsdagar där byråerna presenterar sig. Många byråer bjuder in studenter till studiebesök. Ett stort antal studenter har sommarpraktiktjänstgöring på de affärsjuridiska byråerna. Allt det här gör att när det väl blir dags att söka jobb vet de sökande ganska mycket om sina presumtiva arbetsgivare. Istället för ett skott i blindo – som i mitt fall – har man ofta en ganska god bild av vad som väntar.

Och när man väl fått jobb är skillnaderna också mycket stora nu jämfört med för ett kvartssekel sedan.

Det är inte bra för den unga juristens utveckling, hävdar jag, att under låbga tider bara arbeta med ett litet utsnitt av affärsjuridiken

En skillnad gäller hur dokument produceras. När jag började på Lagerlöf & Leman förväntades vi biträdande jurister tala in våra brev, pm, avtal och vad det nu var i en liten bandspelare (s.k. diktafon) varefter bandet – ja, det var ett kassetband – lämnades till en sekreterare som skrev ut texten på papper. Jag gjorde därefter justeringar för hand och lämnade tillbaka dokumentet till sekreteraren för ny renskrift. Och så fortsatte det till dokumentet ansågs färdigt. Idag finns det väl knappast någon biträdande jurist som inte skriver sina texter själv från ax till limpa på sin dator.

Inte heller fanns det då – till skillnad från nu – några interna eller externa mallbankar där man kunde fiska upp utkast till den handling man skulle producera. I regel fick man – bokstavligt talat – börja med ett vitt papper. Man hade tur om någon äldre kollega försåg en med något exempel på vad som tidigare gjorts inom området.

Skillnaderna är minst lika stora i fråga om hur man kommunicerar med omvärlden. När jag började fanns inga mobiltelefoner och ingen e-mejl. Om jag ville skicka ett dokument lät jag posta det (någon gång budades det, i alla fall om mottagaren också fanns i Stockholm). Var det riktigt bråttom användes faxen (som väl de yngsta bitisarna inte ens vet vad det är). Jämför detta med idag. Min egen kommunikation med klienter, motparter och andra sker nästan uteslutande med e-mejl. Vanlig post förekommer knappast längre. Visserligen används bud rätt ofta, men då mest för att man i s.k. hard copy ska få det man redan mottagit per e-mejl som soft copy (för övrigt ofta ett rent resursslöseri; det räcker med mejlversionen).

Det har i själva verket gått så långt att det uppfattas som märkligt om man inte responderar tämligen omgående, oavsett när i veckan det är

Den här teknikskillnaden har haft en stark inverkan på de byråverksamma juristernas arbetssituation, ung som gammal. För ett kvartsekel sedan kunde jag posta ett avtalsutkast till motpartsombudet och förväntas få svar med posten om några dagar. Nu kommer svaret ofta inom några timmar. Tempot har alltså höjts enormt jämfört med när jag började i branschen.

Det har i själva verket gått så långt att det uppfattas som märkligt om man inte responderar tämligen omgående, oavsett när i veckan det är. Jag har därvid noterat en glidande förskjutning i mitt eget beteende på det sättet att jag numera inte gör någon större åtskillnad mellan vardag och helg. Får jag ett e-mejl en lördag dröjer jag sällan till måndagen med att svara. Detsamma verkar gälla för de flesta andra. Allt vi kan tänkas behöva för arbetet finns ju tillgängligt på eller via den dator vi ofta bär med oss, och under alla förhållanden kan vi kommunicera skriftligen med den smartphone vi alltid har tillhands, dag som natt, i Sverige som varthelst i världen. Den nya tekniken har helt enkelt – på gott och ont – suddat ut gränsen mellan arbetstid och ledig tid, mellan arbete på kontoret och ledighet i hemmet.

Ytterligare en påtaglig skillnad för den unge biträdande juristen då och nu är vilka frågor hon eller han förväntas arbeta med. Som jag nämnde var min första arbetsgivare den tidens största affärsjuridiska byrå. Trots storleken – drygt 100 jurister vill jag minnas – fanns ingen specialisering att tala om. Ena dagen kunde jag upprätta ett utkast till aktieöverlåtelseavtal, nästa kunde jag följa med en äldre kollega på en rättegång i tingsrätten och tredje dagen kunde jag biträda på en bolagsstämma. Vi arbetade kort och gott med allt mellan himmel och jord så länge det rymdes inom det vida begreppet affärsjuridik (och ibland med annat också, om den som begärde biträde var nog viktig för byrån – s.k. VD-juridik, såsom rattfyllor och skilsmässor).

Idag är det som bekant annorlunda. De stora affärsjuridiska byråerna har drivit fram en hög grad av specialisering redan från unga år. Lite förenklat: Är man på processavdelningen arbetar man bara med processer, i värsta fall under åratal i en underordnad roll i en eller ett fåtal stora processer. Är man på M&A-avdelningen arbetar man bara med transaktioner och får i värsta fall ägna mycket av sina första år på byrån åt det tröstlösa arbetet att granska dokument i samband med företagsöverlåtelser, det s.k. DD-träsket. Etc, etc.

Det är – på nutidssvenska – en betydande utmaning för de stora affärsjuridiska advokatbyråerna att organisera sin verksamhet så att detta omväxlingsbehov kan tillgodoses

Detta är en olycklig utveckling. Det är inte bra för den unge juristens utveckling, hävdar jag, att under långa tider bara arbeta med ett litet utsnitt av affärsjuridiken. Jag är övertygad om att man i slutänden blir en bättre advokat – i meningen betrodd och skicklig rådgivare till klienten – om man från första dagen och ganska långt fram i karriären kan växla mellan arbetsuppgifter från affärsjuridikens olika fält, kanske inte på daglig basis men i alla fall så att juristen inte årsvis blir sittande med samma typ av frågor. Det är – på nutidssvenska – en betydande utmaning för de stora affärsjuridiska advokatbyråerna att organisera sin verksamhet så att detta omväxlingsbehov kan tillgodoses samtidigt som man möter klienternas krav på specialistkunskaper.

Detta var några reflexioner efter ett kvartssekel i branschen. Sammanfattningsvis kan man kanske säga att det i regel är samma juridiska frågeställningar vi är satta att hantera nu som då, men hur vi gör det skiljer sig mycket åt.

Ursprungligen publicerad i Legally yours 3/2016